torsdag, augusti 24, 2006
Olika matvanor
Augustinumret av LIFE-butikernas reklamblad har just kommit. Jag bläddrar gärna igenom tidskriften och tar del av de senaste rönen kring de produkter som presenteras.
Redan på s 2 hittar jag en intressant notis. Jag citerar:
"Älskade mat
Att kvinnor gärna botar deppighet med sötsaker är ingen nyhet. När kvinnor behöver tröstmat är det gräddglass som gäller. Män väljer hellre en saftig köttbit och äter sin 'tröstmat' när de mår som allra bäst. Mat med färre kalorier förstärker positiva känslor. Fett och sötsaker dämpar negativa känslor. Vi har alla ett speciellt förhållande till maten vi äter."
Ja, där känner man ju igen sej! Gräddglassen ligger nära, särskilt när man har låg hormonprofil. Men varför äter män och kvinnor så olika? Beror det enbart på fysiska skillnader? Att vi kvinnor har tjockare underhudsfett än män? Beror det bara på det biologiska arvet - eller kan något annat också spela in?
Varför behöver vi kvinnor tröstäta i så mycket större utsträckning än män? För att vi är så mycket mera känslosamma/hysteriska - eller för att vi fostras till det? Eller kan det vara ytterligare något annat? Kanske samhällets allmänna uppfattning om kvinnor som grupp påverkar oss att 'tröstäta'?
Hur ser man i allmänhet på kvinnor och hur ser vi på oss själva som kvinnor? På s 18 i samma skrift blir en 38-årig kvinna intervjuad om sin artrit som hon haft sedan tonåren. Artikeln inleds så här:
" - Det började med att högerhanden värkte när jag skrev långa prov. När jag sökte läkare trodde de att det handlade om att jag var skoltrött och ville slippa proven. Men jag har alltid älskat att studera och först flera år senare, när smärtan spridit sig till knän, axlar och fotleder, blev jag trodd, berättar Harriet."
Ja, är det inte så här det går till? När kvinnor påpekar att något är fel på dem, så är det bara pjoskighet eller hypokondri (med ett fint ord). Jag kommer ihåg när vi hade flyttat ifrån vårt hus (på grund av sjukdom i familjen) in till det lilla samhället. Jag hade ont i mina höfter redan då och gått sjukskriven en tid, men nu blev jag friskförklarad och skulle rehabiliteras av Arbetsförmedlingen. Jag valde en kortare utbildning i Windows.
Så småningom när jag fick ett tidsbegränsat beredskapsarbete där datahantering ingick, började jag få yrsel. Det hade jag haft redan tidigare i samband med gåtfull huvudvärk, som jag fått stolpiller mot. Men nu blev yrseln nästan sammanhängande. Vad sa den äldre manlige läkaren på vårdcentralen då? Jo, han förklarade det raskt på det här sättet: "Det är oron för er osäkra ekonomiska situation som tar sej det här uttrycket." Hade han nån utbildning i psykologi? Nej.
Några år senare fick jag äntligen en synundersökning i samband med arbetsprövning av min ledartros. Det visade sej att jag hade parallellseende och behövde prismaglasögon för att kunna arbeta vid en dator. Ytterligare några år därefter kom det fram, att jag har en gammal whiplashskada som också den ger yrsel. Nu går jag på behandling hos sjukgymnast en gång i veckan.
Så här behandlas alltså vi kvinnor när vi söker vård för olika krämpor - som mindre vetande. Detta är den attityd samhället har mot den del av befolkningen som faktiskt utgör majoriteten i Sverige! Är det någon som undrar nu över skillnaden i mäns och kvinnors ätbeteende? Är det underligt att så många kvinnor behöver tröstäta? Är det inte dags att samhället ändrar attityd till kvinnor?
Hur gick det för Harriet? Jodå, hon började äta Helaflex (det ska jag också pröva faktiskt) och efter två månader ungefär kom förändringen som hon upplevde så här:
" Hon tränar aerobics och step-up, men tidigare har hon aldrig vågat ta i som hon gör nu utan har tvingats hålla igen. Även vardagssysslorna går lättare. Att dammsuga och klippa gräsmattan har gått om hon stålsatt sig, men efteråt har värken och tröttheten varit plågsam. Idag är det inget problem."
Åter känner jag igen mej; att inte orka samt smärtan efteråt, då man ångrar att man tog i. Men jag har gjort som min mamma (hon var folkskollärare och levde för sitt arbete!), jag har lagt ut de sysslor jag inte orkar/klarar av på entreprenad till min familj. Men jag undrar förstås om det fortfarande är Harriet som klipper gräsmattan och dammsuger eller får mannen och de pigga sönerna nån chans till det numera? Det kan de må bra av! Är inte hemmajobbet något man ska dela på och ska man (män) inte också sköta sin egen personservice? Det här diskuterade vi redan på 60-talet.
Undra på att vi kvinnor blir utslitna - och att vi tröstäter!
Men gör något åt saken! Skaffa SLUT PÅ SOCKERSUGET av Kathleen DesMaisons (ISBN 91-37-12242-8, Forum 2003). Läs och lär dej äta rätt, så kommer du så småningom att själv kunna göra något åt orättvisorna i samhället!
Redan på s 2 hittar jag en intressant notis. Jag citerar:
"Älskade mat
Att kvinnor gärna botar deppighet med sötsaker är ingen nyhet. När kvinnor behöver tröstmat är det gräddglass som gäller. Män väljer hellre en saftig köttbit och äter sin 'tröstmat' när de mår som allra bäst. Mat med färre kalorier förstärker positiva känslor. Fett och sötsaker dämpar negativa känslor. Vi har alla ett speciellt förhållande till maten vi äter."
Ja, där känner man ju igen sej! Gräddglassen ligger nära, särskilt när man har låg hormonprofil. Men varför äter män och kvinnor så olika? Beror det enbart på fysiska skillnader? Att vi kvinnor har tjockare underhudsfett än män? Beror det bara på det biologiska arvet - eller kan något annat också spela in?
Varför behöver vi kvinnor tröstäta i så mycket större utsträckning än män? För att vi är så mycket mera känslosamma/hysteriska - eller för att vi fostras till det? Eller kan det vara ytterligare något annat? Kanske samhällets allmänna uppfattning om kvinnor som grupp påverkar oss att 'tröstäta'?
Hur ser man i allmänhet på kvinnor och hur ser vi på oss själva som kvinnor? På s 18 i samma skrift blir en 38-årig kvinna intervjuad om sin artrit som hon haft sedan tonåren. Artikeln inleds så här:
" - Det började med att högerhanden värkte när jag skrev långa prov. När jag sökte läkare trodde de att det handlade om att jag var skoltrött och ville slippa proven. Men jag har alltid älskat att studera och först flera år senare, när smärtan spridit sig till knän, axlar och fotleder, blev jag trodd, berättar Harriet."
Ja, är det inte så här det går till? När kvinnor påpekar att något är fel på dem, så är det bara pjoskighet eller hypokondri (med ett fint ord). Jag kommer ihåg när vi hade flyttat ifrån vårt hus (på grund av sjukdom i familjen) in till det lilla samhället. Jag hade ont i mina höfter redan då och gått sjukskriven en tid, men nu blev jag friskförklarad och skulle rehabiliteras av Arbetsförmedlingen. Jag valde en kortare utbildning i Windows.
Så småningom när jag fick ett tidsbegränsat beredskapsarbete där datahantering ingick, började jag få yrsel. Det hade jag haft redan tidigare i samband med gåtfull huvudvärk, som jag fått stolpiller mot. Men nu blev yrseln nästan sammanhängande. Vad sa den äldre manlige läkaren på vårdcentralen då? Jo, han förklarade det raskt på det här sättet: "Det är oron för er osäkra ekonomiska situation som tar sej det här uttrycket." Hade han nån utbildning i psykologi? Nej.
Några år senare fick jag äntligen en synundersökning i samband med arbetsprövning av min ledartros. Det visade sej att jag hade parallellseende och behövde prismaglasögon för att kunna arbeta vid en dator. Ytterligare några år därefter kom det fram, att jag har en gammal whiplashskada som också den ger yrsel. Nu går jag på behandling hos sjukgymnast en gång i veckan.
Så här behandlas alltså vi kvinnor när vi söker vård för olika krämpor - som mindre vetande. Detta är den attityd samhället har mot den del av befolkningen som faktiskt utgör majoriteten i Sverige! Är det någon som undrar nu över skillnaden i mäns och kvinnors ätbeteende? Är det underligt att så många kvinnor behöver tröstäta? Är det inte dags att samhället ändrar attityd till kvinnor?
Hur gick det för Harriet? Jodå, hon började äta Helaflex (det ska jag också pröva faktiskt) och efter två månader ungefär kom förändringen som hon upplevde så här:
" Hon tränar aerobics och step-up, men tidigare har hon aldrig vågat ta i som hon gör nu utan har tvingats hålla igen. Även vardagssysslorna går lättare. Att dammsuga och klippa gräsmattan har gått om hon stålsatt sig, men efteråt har värken och tröttheten varit plågsam. Idag är det inget problem."
Åter känner jag igen mej; att inte orka samt smärtan efteråt, då man ångrar att man tog i. Men jag har gjort som min mamma (hon var folkskollärare och levde för sitt arbete!), jag har lagt ut de sysslor jag inte orkar/klarar av på entreprenad till min familj. Men jag undrar förstås om det fortfarande är Harriet som klipper gräsmattan och dammsuger eller får mannen och de pigga sönerna nån chans till det numera? Det kan de må bra av! Är inte hemmajobbet något man ska dela på och ska man (män) inte också sköta sin egen personservice? Det här diskuterade vi redan på 60-talet.
Undra på att vi kvinnor blir utslitna - och att vi tröstäter!
Men gör något åt saken! Skaffa SLUT PÅ SOCKERSUGET av Kathleen DesMaisons (ISBN 91-37-12242-8, Forum 2003). Läs och lär dej äta rätt, så kommer du så småningom att själv kunna göra något åt orättvisorna i samhället!
Etiketter: artikel
# skrivet av Maia H @ 13:53 
