MagKultur

På Tv annonserar man nu för den smärtstillande medicinen ARCOXIA. Den går direkt på smärtenzymen i hjärnan och är därför mycket effektiv. Men en av de vanligaste biverkningarna är YRSEL. Eftersom jag själv har en gammal whiplash-skada som börjat ge yrsel då och då, vill jag VARNA för denna biverkning. Det är nämligen SVÅRT ATT SKILJA det besvär man redan har av yrsel från biverkningen av ARCOXIA.
När jag började med ARCOXIA för några år sen och fick ökade besvär, trodde jag att det var min gamla whiplash-skada som började spöka. Jag lät röntga axlar och nacke, där man kunde konstatera en viss förslitning p g a ledartros, och köpte också en halskrage. Eftersom jag är laktosintolerant tog jag inte ARCOXIA regelbundet.
Den 20 september i år (2016) kom så reaktionen. Jag hade tagit ARCOXIA på morronen och lagt mej igen medan den skulle verka. Plötsligt började allting snurra! Jag blev så yr att min dotter fick hjälpa mej ur sängen när jag skulle till badrummet. Hon fick hålla i mej ett tag medan jag satt på sängkanten. Sen gick hon tätt framför mej så jag kunde hålla mej i hennes axlar medan vi gick med små steg. Likadant på tillbakavägen. Denna kraftiga yrsel höll i sej över en halv vecka! Vad skulle jag ha gjort om inte min dotter funnits till hands?
Från den dagen började jag med halskrage på dagarna för att stabilisera huvudet och gick med den i två månader. Så småningom kände jag igen symptomen från den tid jag började med medicinen och förstod att det var biverkningen av ARCOXIA. Fortfarande känner jag lätt yrsel när jag lägger mej ner eller vänder mej i sängen och bär halskragen när jag tittar på längre TV-program. Jag fruktar nästan att mitt balanssinne förstörts.


Därför vill jag med bestämdhet VARNA FÖR ARCOXIA OM MAN REDAN HAR PROBLEM MED YRSEL av olika anledningar.
ARCOXIA SKA INTE SKRIVAS UT TILL PERSONER MED YRSELBESVÄR.
Vet du själv att du har liknande besvär eller gammal whiplash-skada TACKA NEJ TILL ARCOXIA! Känner du kraftig yrsel när du tagit medicinen, SLUTA OMEDELBART och lämna tillbaka förpackningen till apoteket.

Etiketter: hjärnkemi

TofuLine (Ingman) har kommit ut med glass i halvlitersbägare. Jag fastnade för Jordgubb i läckert rosa skiftningar. Den rosa färgen sänker motståndet hos oss säjs det. Glassen var verkligen god! En fin jordgubbssmak som fick mej att äta upp resten av den på kvällen. Visserligen var det en stekande het soldag, men i alla fall…

Då hade jag ännu inte studerat det finstilta som beskriver innehållet. Bara texten längst ner på burken, där det stod: ”100% vegetabilisk – kolesterolfri”. Man har ju lärt sej lita på TofuLine, men här var det kanske skäl att granska innehållet närmare.

Sojabasen är ju bra. Den innehåller naturligt östrogen som i sin tur motverkar urkalkning av skelettet. Men jag har alltid undrat vad de har för sockerarter inblandade. Nu tog jag på mej glasögonen och beväpnade mej med förstoringsglas. Följande sockerarter hittade jag:

Själva glassen – vetestärkelsesirap, maltodextrin och glukos.
Jordgubbssorbet – endast jordgubbsaftkoncentrat (11%), men det innehöll desto fler sockerarter såsom glukos- fruktossirap, socker samt fläderbärssaftkoncentrat, som förmodligen också innehåller socker.
Jordgubbssylt (5%) – socker med 38% jordgubb förutom vatten och förtjockningsmedel
samt ytterligare vetestärkelsesirap.

Jordgubbsglassen i bägaren var som sagt ”försvinnande god” men det hindrar inte att den är LIVSFARLIG! Jag lovade mej själv: aldrig mer! Tack vare att min hjärnkemi numera befinner sej i balans kan jag hålla fast vid mitt beslut.

Etiketter: hjärnkemi

"Kolla vad STORT godiset har blivit!" utropar ICA-Kuriren på s 23 i senaste numret (41/okt/o6). Det är Fredrik Kullberg som skriver om "Tjocka, feta fosterland!" Han har jämfört fryst glass i strut, muffins, läsk och kakor i dag med hur stora de var förr - och inte för så väldigt länge sen heller, såvitt jag kan se. Kavalkaden gör intryck. För egen del har jag bara märkt att kassarna som man släpar hem har blivit större. Nu ser jag sammanhanget. I övrigt handlar artikeln mest om att vi behöver motionera mera.

Bildcollaget får mej att tänka på DesMaisons beskrivning av kaffeabstinens (SLUT PÅ SOCKERSUGET, Forum 2003) och hur marknaden anpassar sej till den. Koffein är ju en drog som man utvecklar en tolerans mot vartefter hjärnan vänjer sej. Hon beskriver ett nytt kafé som öppnade i närheten där hon bor (s 152):
"Första veckan var öppettiderna sju på morgonen till 10 på kvällen. Efter tre veckor var tiderna sex på morgonen till elva på kvällen. Nu är det öppet från fem till midnatt. Elva tusen koppar med olika kaffedrycker serveras i det kaféet varje vecka. Med regelbundna mellanrum på några månader kommer det nya specialiteter - större koppar, andra blandningar, extra starkt, nya smaker, nya konsistenser. En hel kultur har vuxit fram runt kaffet.
Mönstret är desamma som vid sockerberoende. Du mår fantastiskt. Ett tag. Sedan, plötsligt, klockan 3 på eftermiddan är det helt outhärdligt. Du måste gå och ta en kopp kaffe."

Claude Marcus, professor och specialist på barnfetma vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm säjer så här till Kullberg (s 20):
"I dag är människor rädda för blotta tanken på att vara hungriga, - - . Man fyller oavbrutet på med energirika mellanmål, i tron att det leder till bättre prestationer och av rädsla för blodsockerfall. Egentligen skulle det räcka med ett glas vatten och en stunds eftertanke."

Just det - eftertanke! Hur kommer man åt den? Är det inte just här problemet uppstår? Att hjärnan har 'kleggat igen' och vi inte längre bestämmer över oss själva.

Det är inte enbart livsmedelsindustrierna som styr oss och 'tvingar på oss' större och större bitar, flaskor och förpackningar. Om folk inte köpte, skulle tillverkningen inte bära sej utan upphöra så småningom. Det måste ligga mera i botten - min gamla käpphäst:

Det vita vetemjölet tillsammans med sockerberoendet. Herrgårdarnas gamla festmat som blivit vår vardagsmat (efter krigets matransonering och industrins tillväxt).

Den beroende hjärnan måste hela tiden få ökad stimulans, därav de större portionerna och förpackningarna med nya omslag. Ska det vara så svårt att förstå? Inte hjälper det att uppmana oss att röra oss mer. Hur många ställer upp på det?

Nej - det handlar om att bli medveten. Om vad man äter. Hur och när man gör det. Och vad man ska göra i stället. DesMaisons har redan gått igenom allt det här. Hon har provat ut metoden på åtskilliga människor vid det här laget med övertygande gott resultat. Det handlar om hjärnkemi.
Metoden är mycket enkel: Gör inte allt på en gång! Ta förändringen stegvis. Börja skriva matdagbok. Efter ett par veckor gör man sin första genomgång och analys, tittar efter förändringar i ätandet och försöker ta reda på vad det beror på. Den här genomgången är mycket viktig. Det handlar om att lära känna sej själv. Det är bara så man kan förändra sej och det är den enda vägen till förbättring.

Det finns en liten genväg - om man släppt det vita vetemjölet vill säja!
Se vad jag skrev om tryptofan den 19 september. Där nämnde jag en annan författare, Karin Hvoslef som skrivit MAT FÖR HENNE (Fitnessförlaget 2001). Hon har en bra liten lathund som jag använder själv regelbundet. Den tål att upprepas:

• Proteinfattig frukost (så du kan producera serotonin)
• Proteinrik lunch (så att du får de ämnen som din kemi och dina muskler behöver)
• Balanserat mellanmål (så att du håller blodsockret och koncentrationen på en jämn nivå)
• Proteinrik middag (så att du återigen har tillräckligt av allt)
• Balanserat kvällsmål (så att du inte lägger dig hungrig)

Särskilt den proteinfattiga frukosten tillämpar jag. Den är oumbärlig numera. Inget pålägg på smörgåsarna - bara grönt! Brödet är naturligtvis av graham. Till dricker jag te. Det här fungerar för mej, men jag ska ju inte rusa iväg till nåt jobb. Hitta det som passar dej. Det handlar alltså om att mätta sina serotoninnivåer i hjärnan. Det är därför man varvar proteinfattiga mål med proteinrika.

Om du börjar med att ändra på dej själv, så kommer omgivningen så småningom att följa efter. Men föret är trögt i portgången. Det ska erkännas.

Etiketter: hjärnkemi

Omega 3 har nyligen diskuterats i TV. Då var det fettsyrans inverkan på blodet som var på tapeten. Vad man inte tog upp var dess inverkan på hjärnan. Där har Omega 3 EPA en mycket stor betydelse, eftersom den bygger upp cellbembranen. Fungerar inte cellmembranen ordentligt, fungerar inte hjärnan heller och naturligtvis inte vi själva som människor!

David Servan-Schreiber, doktor i neurokognitiva vetenskaper, har skrivit om detta i sin bok BOT PÅ NATURLIG VÄG (Albert Bonniers Förlag 2004, ISBN 91-0-010405-1), i kap 9 (s 127ff): "Omega-3-revolutionen - den emotionella hjärnans näring". (emotionell = känslomässig)

Jag citerar från s 128 och framåt:
"Hjärnan är en del av kroppen. I likhet med cellerna i alla andra organ förnyar hjärncellerna ständigt sina beståndsdelar. Morgondagens celler är följaktligen gjorda av det som vi äter i dag. Till två tredjedelar består emellertid hjärnan av fettsyror. Dessa fettsyror är de fundamentala beståndsdelarna i nervcellernas membran, deras 'höljen', varigenom all kommunikation mellan nervcellerna i alla delar av hjärnan och kroppen går. - -
Följderna för beteendet är inte ringa. Om man tar bort omega-3 från laboratorieråttors föda förändras deras beteende fullständigt på några veckor: de blir oroliga, lär sig inte längre nya uppgifter och grips av panik i stressituationer - - . Än allvarligare är kanske att kost som är fattig på omega-3 minskar upplevelsen av lust." (min fetstil)

Jag fortsätter på s 137:
"För att förstå denna mystiska verkan av omega-3-fettsyrorna på hjärnan och humöret måste man, enligt många forskare, gå tillbaka till mänsklighetens ursprung.
- - - Vid den tid då Homo sapiens hjärna utvecklades, det vill säga då hon nådde självmedvetande, levde mänskligheten runt de stora sjöarna i Östafrika. Tillgången till ett unikt ekosystem, som var mycket rikt på fisk och skaldjur, kan ha varit den utlösande faktorn till hjärnans fantastiska utveckling. - - -
I dag, med utvecklingen av jordbruket, intensivuppfödning där man ger djuren spannmål i stället för gräs, och förekomsten av vegetabiliska oljor rika på omega-6 i alla industriella livsmedel, växlar proportionen mellan omega-3 och omega-6 i den västerländska kosten mellan 1/10 och 1/20. Bildligt talat skulle man kunna säga att hjärnan är en högpresterande motor tänkt att gå på ett mycket raffinerat drivmedel, medan vi driver den med diesel av dålig kvalitet.
Denna diskrepans mellan vad hjärnan behöver och vad den närs med i dag i såväl Europa som Nordamerika skulle till stor del kunna förklara de enorma skillnaderna i förekomsten av depression mellan västerländska samhällen, med obefintlig eller låg konsumtion av fisk och skaldjur, och de asiatiska befolkningarna, som är storkonsumenter av detta. - - Detta skulle kanske också kunna förklara den snabbhet varmed depressionen tycks breda ut sig i västerlandet sedan femtio år tillbaka. I dag torde konsumtionen av omega-3 dessutom bara vara hälften så hög som före andra världskriget. Och det är under just denna period som förekomsten av depression ökat väsentligt." (min fetstil)

I vilken mat hittar man då de viktiga omega-3-fettsyrorna? På s 140 och framåt tar han upp följande:
"Huvudkällorna - - är alger och plankton. Dessa fettsyror når oss via fiskar och skaldjur, som ackumulerar dem i sin fettvävnad. Det är alltså framför allt kallvattenfiskarna - som är rikare på fett - som är den bästa källan till omega-3. Under alla förhållanden är odlade fiskar mindre rika på omega-3 än vilda. Den vilda laxen är till exempel en utomordentlig omega-3-källa - - . De källor som är mest tillförlitliga och minst utsatta för föroreningar - - är de små fiskarna, som befinner sig längst ned i näringskedjan: makrillen - - , ansjovisen (hel, inte filead), sardinen och sillen. Andra fiskar - - är tonfisk, rökt kolja och forell. - - -
Det finns också vegetabiliska omega-3-källor, men dessa kräver särskild bearbetning - - för att omvandla till sådana fettsyror som är beståndsdelar i nervcellernas membran. Det handlar om linfröer - -, rapsolja - - , hampolja och nötter - - . Alla gröna grönsaker innehåller förstadier till omega-3-fettsyror, om än i mindre kvantitet. De rikaste källorna är portlakblad - - , spenat, havsalger och spirulina (ett traditionellt inslag i aztekernas föda).

Gräs och blad i naturen som de vilda djuren livnär sig på innehåller också omega.3. Det är orsaken till att vilt, som rådjur och vildsvin, är rikare på omega-3 än kött från uppfödda djur. Ju mer spannmål de sistnämnda får i sin föda, desto mindre omega-3 innehåller deras kött. En artikel i New England Journal of Medicine visar till exempel att ägg från hönor uppfödda på spannmål - sådana ägg som man finner i de stora livsmedelsaffärerna - innehåller tjugo gånger mindre omega-3 än ägg från hönor som pickar fritt i naturen. - - -

Smör, grädde och andra mejeriprodukter med oreducerad fetthalt är rika på mättade fettsyror och bör alltså konsumeras med måtta, eftersom de försvårar omega-3-fettsyrornas integration i cellerna. - - ost och yoghurt - - är betydligt mindre skadliga än andra mjölkprodukter; deras höga kalcium- och magnesiuminnehåll minskar nämligen organismens förmåga att ta upp mättade fettsyror.
- - -
Det finns flera produkter som säljs i specialaffärer, antingen i form av gelatinkapslar eller i form av olja - - . De bästa produkterna tycks vara de som har den högsta halten av EPA i förhållande till DHA. - - -
Helst bör man välja en produkt som också innehåller lite E-vitamin för att skydda oljan mot den eventuella oxidation som kan göra den ineffektiv eller rent av skadlig. Flera författare rekommenderar att man kombinerar intaget av fiskolja med ett vitamintillskott som innehåller vitamin E - - , vitamin C - - och selen för att undvika oxidation av omega-3 inne i kroppen." (min fetstil)

När jag hade läst detta, det var en fredagkväll, sprang jag ut dan därpå (lördag) till vår hälsokostbutik med boken i högsta hugg och visade för expediten. Hon plockade fram alla omega-3-preparat de hade i affären och vi läste igenom alla redovisningarna. En del märken redovisade inte mängden EPA eller DHA och dem sorterade jag genast bort. Till slut kom vi fram till MorEPA, som hon erkände att hon åt själv. Den valde också jag. Kapslarna är väl stora för min smak (man tar bara en om dan), men det finns mindre som heter MorEPA Mini och den passar mej bättre. Då får man ta två om dan, till frukost och till middan.

Nyligen hittade jag "Sprättägg med OMEGA från frigående höns inomhus, utfodrade med vegetabiliskt foder berikat med fettsyror (Omega 3) från linfrön" som det står på kartongen. Den är vit med himmelsblå etikett. Det som fick mej att välja precis den här sorten är just att hönornas foder är berikat med olja från linfrö. Jag upptäckte min kartong på en coop-butik.

Jag tycker det är synd att man i den medicinska debatten helt bortser från Servan-Schreibers information om betydelsen av omega 3 för cellmembranen i hjärnan. När tänker någon ta upp den viktiga detaljen?

Etiketter: hjärnkemi

Hjärnan är utvecklad för att förmedla information och det sker med hjälp av signalsubstanser, också kallade hormoner, där varje sort har sin egen molekylstruktur och sin speciella mottagare, kallad receptor. En författare som har diskuterat det här är Karin Hvoslef som skrivit MAT FÖR HENNE (Fitnessförlaget 2001). Så här ger hon sin bild av vårt signalsystem (s 48):

"Hormonsystemet kan du betrakta som telefonnätet i kroppen. Du har rikssamtal, lokalsamtal och kommunikation som inte sträcker sig längre än sladden mellan telefonapparaten och telefonluren."

En viktig signalsubstans i hjärnan är serotonin. Det tröstar, lugnar, uppmuntrar och ger bättre sömn. Samtidigt styr det också en hel del av aptiten. I serotonin ingår tryptofan, en så kallad aminosyra (protein eller äggviteämne). För att ha tillräckligt med serotonin i hjärnan för att må bra, måste man alltså ha tillräckligt med tryptofan i blodet. Men det räcker inte med detta, som Hvoslef beskriver så träffande (s 49f):
"Aminosyran måste passera det vi kallar blod-hjärn-barriären i hjärnan för att kunna utföra sitt arbete.
Alla andra aminosyror som hjärnan behöver måste också passera denna barriär. Den fungerar som en liten dörr, och det bildas lätt en kö framför dörren. - - När du äter en proteinrik måltid blir det många aminosyror av alla slag i blodet, och kön framför hjärndörren blir lång. Det är svårt för tryptofanet att komma in när många av de andra - - aminosyrorna står i kön. Det är som en skolklass med stora, bullriga pojkar - - och försiktiga flickor (tryptofan), som alltid måste vänta tills bråkstakarna har gått in."

En annan författare som har studerat det här är Kathleen DesMaisons som skrivit SLUT PÅ SOCKERSUGET (Forum 2003). Så här berättar hon om serotonin (s 59f):
"Serotonin ökar också förmågan att motstå impulser, vilket gör det lättare att säja nej tack. Personer med låg serotoninnivå är inte bra på att kontrollera sina impulser. Det är nästan omöjligt för dem att säga nej tack, - - . Den otillräckliga serotoninnivån i hjärnan ger dig inte den tid du behöver för att fatta bra beslut.
Förutom att de är impulsiva kan personer med låg serotoninnivå vara deprimerade och ofta känna ett sug efter enkla kolhydrater som bröd, pasta eller godis. När hjärnan har dåligt med serotonin gör den allt den kan för att öka nivån. Den inte bara justerar upp och öppnar fler receptorer för att få så mycket serotonin som möjligt - den skapar också ett sug efter den sortens mat som kan höja serotoninnivån.
- - - För att förflytta tryptofanet till hjärnan så att serotoninet kan bildas behövs det kolhydrater."

I vilken mat finns då tryptofan? DesMaisons hänvisar till kyckling. Hon har ett säkert krisrecept på s 173 i SLUT PÅ SOCKERSUGET. Kalkon går också bra men är dyrare.

Tryptofan finns också att hämta på annat håll. I en gammal 'trotjänare' från 1964 nämligen DIETRÅD (Parthenon) av N W Walker (en amerikans läkare som förordade råkost) finns en redogörelse för de viktigaste aminosyrorna som kroppen behöver, närmare 23 stycken. På s 135 står tryptofan beskrivet:
"- - Basiskt ämne vid alstrande av celler och vävnader i kroppen, från de ursprungliga könscellerna till de fullt utvecklade vävnaderna. Medverkar i bildning av magsaft och bukspott. Aktivt i synorganens verksamhet.
Födoämnen som är nödvändiga för att bibehålla tryptofanjämvikt:
morötter, rödbetor, selleri, endiver, maskros, fänkål, - - gräslök, spenat, kålrötter." (min kursivering)

Gissa om jag blev glad när jag upptäckte det här! Nu förstår jag varför jag ibland kan lägga upp drivor av klippt gräslök på mackan eller knapra i mej blad efter blad av krispig endiver. Det är när jag behöver mera tryptofan, eftersom serotoninmängden i hjärnan är för liten just då. Men det bästa är väl ändå att tryptofan finns i billiga rotsaker som morötter, selleri och kålrötter.

TRYPTOFAN är alltså nyckelordet. Men det gäller också att ÄTA RÄTT MAT VID RÄTT TILLFÄLLE, att varva tryptofanrika måltider med mellanmål som enbart innehåller kolhydrater. Så här förklarar Hvoslef proceduren i MAT FÖR HENNE (s 50f):

"Genom att förändra kolhydratmängden och ta hänsyn till den typ av kolhydrater som kommer ut i blodet, kan man påverka serotoninmängden i hjärnan. - - -
Små proteinfattiga, kolhydratrika måltider, med lågt GI som inte ökar insulinmängderna, tycks öka serotoninnivån i hjärnan. Detta leder till att man väljer mer protein och mindre kolhydrater i nästa måltid. - - -

• Proteinfattig frukost (så du kan producera serotonin)
• Proteinrik lunch (så att du får de ämnen som din kemi och dina muskler behöver)
• Balanserat mellanmål (så att du håller blodsockret och koncentrationen på en jämn nivå)
• Proteinrik middag (så att du återigen har tillräckligt av allt)
• Balanserat kvällsmål (så att du inte lägger dig hungrig)

'Balanserat' betyder kolhydrater och protein blandat ungefär lika mycket, t ex en smörgås med ost eller köttpålägg. Men kom ihåg att när det handlar om bröd eller pasta är det graham och fullkorn som gäller! Till proteinfattig frukost går det bra med fil eller yoghurt med fullkornsmüsli och frukt eller havrerynsgröt och mjölk.

På det här sättet kan vi som har låg hormonprofil (för lite serotonin i hjärnan) råda bot på vår disharmoni och i stället fungera bättre - och må bättre.

Etiketter: hjärnkemi