lördag, oktober 07, 2006
STORT godis!
"Kolla vad STORT godiset har blivit!" utropar ICA-Kuriren på s 23 i senaste numret (41/okt/o6). Det är Fredrik Kullberg som skriver om "Tjocka, feta fosterland!" Han har jämfört fryst glass i strut, muffins, läsk och kakor i dag med hur stora de var förr - och inte för så väldigt länge sen heller, såvitt jag kan se. Kavalkaden gör intryck. För egen del har jag bara märkt att kassarna som man släpar hem har blivit större. Nu ser jag sammanhanget. I övrigt handlar artikeln mest om att vi behöver motionera mera.
Bildcollaget får mej att tänka på DesMaisons beskrivning av kaffeabstinens (SLUT PÅ SOCKERSUGET, Forum 2003) och hur marknaden anpassar sej till den. Koffein är ju en drog som man utvecklar en tolerans mot vartefter hjärnan vänjer sej. Hon beskriver ett nytt kafé som öppnade i närheten där hon bor (s 152):
"Första veckan var öppettiderna sju på morgonen till 10 på kvällen. Efter tre veckor var tiderna sex på morgonen till elva på kvällen. Nu är det öppet från fem till midnatt. Elva tusen koppar med olika kaffedrycker serveras i det kaféet varje vecka. Med regelbundna mellanrum på några månader kommer det nya specialiteter - större koppar, andra blandningar, extra starkt, nya smaker, nya konsistenser. En hel kultur har vuxit fram runt kaffet.
Mönstret är desamma som vid sockerberoende. Du mår fantastiskt. Ett tag. Sedan, plötsligt, klockan 3 på eftermiddan är det helt outhärdligt. Du måste gå och ta en kopp kaffe."
Claude Marcus, professor och specialist på barnfetma vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm säjer så här till Kullberg (s 20):
"I dag är människor rädda för blotta tanken på att vara hungriga, - - . Man fyller oavbrutet på med energirika mellanmål, i tron att det leder till bättre prestationer och av rädsla för blodsockerfall. Egentligen skulle det räcka med ett glas vatten och en stunds eftertanke."
Just det - eftertanke! Hur kommer man åt den? Är det inte just här problemet uppstår? Att hjärnan har 'kleggat igen' och vi inte längre bestämmer över oss själva.
Det är inte enbart livsmedelsindustrierna som styr oss och 'tvingar på oss' större och större bitar, flaskor och förpackningar. Om folk inte köpte, skulle tillverkningen inte bära sej utan upphöra så småningom. Det måste ligga mera i botten - min gamla käpphäst:
Det vita vetemjölet tillsammans med sockerberoendet. Herrgårdarnas gamla festmat som blivit vår vardagsmat (efter krigets matransonering och industrins tillväxt).
Den beroende hjärnan måste hela tiden få ökad stimulans, därav de större portionerna och förpackningarna med nya omslag. Ska det vara så svårt att förstå? Inte hjälper det att uppmana oss att röra oss mer. Hur många ställer upp på det?
Nej - det handlar om att bli medveten. Om vad man äter. Hur och när man gör det. Och vad man ska göra i stället. DesMaisons har redan gått igenom allt det här. Hon har provat ut metoden på åtskilliga människor vid det här laget med övertygande gott resultat. Det handlar om hjärnkemi.
Metoden är mycket enkel: Gör inte allt på en gång! Ta förändringen stegvis. Börja skriva matdagbok. Efter ett par veckor gör man sin första genomgång och analys, tittar efter förändringar i ätandet och försöker ta reda på vad det beror på. Den här genomgången är mycket viktig. Det handlar om att lära känna sej själv. Det är bara så man kan förändra sej och det är den enda vägen till förbättring.
Det finns en liten genväg - om man släppt det vita vetemjölet vill säja!
Se vad jag skrev om tryptofan den 19 september. Där nämnde jag en annan författare, Karin Hvoslef som skrivit MAT FÖR HENNE (Fitnessförlaget 2001). Hon har en bra liten lathund som jag använder själv regelbundet. Den tål att upprepas:
Bildcollaget får mej att tänka på DesMaisons beskrivning av kaffeabstinens (SLUT PÅ SOCKERSUGET, Forum 2003) och hur marknaden anpassar sej till den. Koffein är ju en drog som man utvecklar en tolerans mot vartefter hjärnan vänjer sej. Hon beskriver ett nytt kafé som öppnade i närheten där hon bor (s 152):
"Första veckan var öppettiderna sju på morgonen till 10 på kvällen. Efter tre veckor var tiderna sex på morgonen till elva på kvällen. Nu är det öppet från fem till midnatt. Elva tusen koppar med olika kaffedrycker serveras i det kaféet varje vecka. Med regelbundna mellanrum på några månader kommer det nya specialiteter - större koppar, andra blandningar, extra starkt, nya smaker, nya konsistenser. En hel kultur har vuxit fram runt kaffet.
Mönstret är desamma som vid sockerberoende. Du mår fantastiskt. Ett tag. Sedan, plötsligt, klockan 3 på eftermiddan är det helt outhärdligt. Du måste gå och ta en kopp kaffe."
Claude Marcus, professor och specialist på barnfetma vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm säjer så här till Kullberg (s 20):
"I dag är människor rädda för blotta tanken på att vara hungriga, - - . Man fyller oavbrutet på med energirika mellanmål, i tron att det leder till bättre prestationer och av rädsla för blodsockerfall. Egentligen skulle det räcka med ett glas vatten och en stunds eftertanke."
Just det - eftertanke! Hur kommer man åt den? Är det inte just här problemet uppstår? Att hjärnan har 'kleggat igen' och vi inte längre bestämmer över oss själva.
Det är inte enbart livsmedelsindustrierna som styr oss och 'tvingar på oss' större och större bitar, flaskor och förpackningar. Om folk inte köpte, skulle tillverkningen inte bära sej utan upphöra så småningom. Det måste ligga mera i botten - min gamla käpphäst:
Det vita vetemjölet tillsammans med sockerberoendet. Herrgårdarnas gamla festmat som blivit vår vardagsmat (efter krigets matransonering och industrins tillväxt).
Den beroende hjärnan måste hela tiden få ökad stimulans, därav de större portionerna och förpackningarna med nya omslag. Ska det vara så svårt att förstå? Inte hjälper det att uppmana oss att röra oss mer. Hur många ställer upp på det?
Nej - det handlar om att bli medveten. Om vad man äter. Hur och när man gör det. Och vad man ska göra i stället. DesMaisons har redan gått igenom allt det här. Hon har provat ut metoden på åtskilliga människor vid det här laget med övertygande gott resultat. Det handlar om hjärnkemi.
Metoden är mycket enkel: Gör inte allt på en gång! Ta förändringen stegvis. Börja skriva matdagbok. Efter ett par veckor gör man sin första genomgång och analys, tittar efter förändringar i ätandet och försöker ta reda på vad det beror på. Den här genomgången är mycket viktig. Det handlar om att lära känna sej själv. Det är bara så man kan förändra sej och det är den enda vägen till förbättring.
Det finns en liten genväg - om man släppt det vita vetemjölet vill säja!
Se vad jag skrev om tryptofan den 19 september. Där nämnde jag en annan författare, Karin Hvoslef som skrivit MAT FÖR HENNE (Fitnessförlaget 2001). Hon har en bra liten lathund som jag använder själv regelbundet. Den tål att upprepas:
- Proteinfattig frukost (så du kan producera serotonin)
- Proteinrik lunch (så att du får de ämnen som din kemi och dina muskler behöver)
- Balanserat mellanmål (så att du håller blodsockret och koncentrationen på en jämn nivå)
- Proteinrik middag (så att du återigen har tillräckligt av allt)
- Balanserat kvällsmål (så att du inte lägger dig hungrig)
Särskilt den proteinfattiga frukosten tillämpar jag. Den är oumbärlig numera. Inget pålägg på smörgåsarna - bara grönt! Brödet är naturligtvis av graham. Till dricker jag te. Det här fungerar för mej, men jag ska ju inte rusa iväg till nåt jobb. Hitta det som passar dej. Det handlar alltså om att mätta sina serotoninnivåer i hjärnan. Det är därför man varvar proteinfattiga mål med proteinrika.
Om du börjar med att ändra på dej själv, så kommer omgivningen så småningom att följa efter. Men föret är trögt i portgången. Det ska erkännas.
Etiketter: hjärnkemi
# skrivet av Maia H @ 14:13 
