måndag, oktober 30, 2006
Fruktsocker - ont eller gott?
En ny bok har kommit, skriven av Charlotte Erlanson-Albertsson (CE-A), MAT FÖR HJÄRNAN (ICA bokförlag 2006) 143 s. Hon är professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds Universitet. Mottot lyder enligt baksidan:
"Belöningar som leder till lycka är drivkraften i vår tillvaro och vi strävar ständigt efter dem. Men hur tillfredsställer vi hjärnan? Finns det mat som är särskilt belönande, och hur kan vi höja belöningsnivån utan att använda oss av droger? Och var kommer te, kaffe, choklad och alkohol in?"
En sån programförklaring kan man ju inte motstå!
Framför allt har jag intresserat mej för kap 16 "Matens betydelse vid olika åldrar", där CE-A diskuterar smaken för sött och/eller fett. Hon påpekar att redan modersmjölken är söt men också mycket fet. Men medan smaken för sött verkar vara medfödd, är smaken för fett något man lär sej så småningom i livet.
På s 106 påpekar hon att "PROTEIN GER EN ÖKAD SMAK FÖR DET SÖTA", en intressant synpunkt. Suget efter sött har man sett i samband med högt proteinintag, alltså en stadig middag där man också gärna tar efterrätt eller vid banting med proteinrik diet. Hon har diskuterat det redan sidan före, där hon tar upp barns intresse för sockerrik mat:
"Det finns en viss skillnad före och efter en måltid. Efter måltiden är vi mer känsliga och mottagliga för den söta smaken, i synnerhet om vi ätit proteiner. Det är därför som efterrätt känns rätt. Om vi inte får efterrätten, så småäter vi hela kvällen för att få i oss det söta ovanpå maten. Det söta tar bort 'matkänslan'."
Det är något jag tagit till mej. Eftersom jag själv är sockerberoende måste jag hela tiden ge akt på mitt sockersug. Det gäller att inte falla för impulser och med lite träning kan man hitta fungerande rutiner. Jag försöker 'stå emot' sockersuget under dan och väntar tills jag äter middag. Känner jag då lust efter t ex en glasspinne (Tofuline med chokladöverdrag) eller en bit mörk choklad (gärna Hälsokostens GREEN&BLACKS DARK 70%) så tar jag det men brygger också en kopp te till på torkade blåbärsblad, ibland kanske båda - det beror på om det är final i snooker t ex eller långfilm på TV. Jag skriver alltid upp i min matdagbok vad jag äter och dricker! Där visar sej eventuella synder raskt och kan åtgärdas snabbare.
Det här sötsuget efter ett proteinrikt mål kan också ge anledning till att minska på just köttmängden till måltiden. Jag har länge dragit ner kraftigt på köttportionerna och föredrar numera att använda köttet mer som en "krydda" till bas och grönsaker, först på grund av ekonomiska skäl, sedan efter att den positiva effekten visat sej - både i plånboken och i kroppen.
Ett visst stöd tycker jag att jag får av CE-A på s 106:
"Äldre personer äter spontant mindre protein och väljer i stället mer kolhydrater. Protein ger mättnad. Det kan vara ett utslag för ett minskat behov av protein och en minskad ork, eftersom protein i maten leder till en ökad ämnesomsättning och ett ökat krav på njurar och lever."
Jag har passerat livets middagshöjd. Det erkänner jag! Det är möjligt att yngre personer tycker att mina portioner i köttrecepten är i minsta laget, köttfärsrullar t ex.
Så till fruktsockret!
Sista kapitlet heter "Myter om mat" och den sjätte myten handlar om att "fruktsocker är ett hälsosamt socker" (s 131).
Alla vi sockerberoende som ständigt kämpar mot övervikt blev ju så glada när fruktsockret äntligen dök upp på snabbköpshyllorna! Inte minst jag. Nu kunde jag baka mina kakor och marängtårtor igen! Men ganska snart visade sej olägenheterna: marängen blev brun när den gräddades och det var svårt att över huvud taget vispa ägg pösigt med fruktsocker. Smaken blev inte heller riktigt densamma.
Min dotter som är bevandrad i kemi påpekade att fruktsocker har en femkantig bindning i motsats till allt annat socker som har en sexkantig (vilket även gäller stärkelse/kolhydrater). Det kunde förklara reaktionen med ägg. Det CE-A säjer kan ju också spela in:
"Ett annat problem med fruktsocker är att det reagerar med proteiner, ännu mer än vad druvsocker gör, och gör att de blir stela. Därigenom får vi ett ökat åldrande, och elasticiteten försvinner från huden, lungorna och musklerna. Vi får rynkor."
Ja, det är ju inget karlarna behöver bekymra sej om - Fredrik Paulún och andra!
Fruktsocker är heller inget som kroppen egentligen har användning för, framför allt inte hjärnan. Det är druvsocker (glukos/blodsocker) som används där. CE-A beskriver ett experiment man gjorde med kvinnor som fick läskedryck med fruktsocker tre gånger om dagen. Man fann att de fick höga blodfetter:
"Framför allt kvarstod de förhöjda blodfetterna under hela natten. Förklaringen är att fruktsocker i hög mängd tas upp av levern och där omvandlas till fett. Levern själv förvarar inte fettet, utan detta förs ut i blodet för att placeras i fettväv eller muskler. Det är då vi får en förhöjning av blodfetter."
Fruktsocker i frukt däremot menar hon är helt ofarligt. Varför förklarar hon inte. (s 132)
När jag läste det här blev jag mycket fundersam. Jag har aldrig hört eller läst att socker/kolhydrater kan omvandlas till fett, utan att enbart fett (som förs in genom maten) kan blida fettupplag i kroppen. Fredrik Paulún påpekar i sin bok BLODSOCKERBLUES (Fitnessförlaget 2002) att:
"Belöningar som leder till lycka är drivkraften i vår tillvaro och vi strävar ständigt efter dem. Men hur tillfredsställer vi hjärnan? Finns det mat som är särskilt belönande, och hur kan vi höja belöningsnivån utan att använda oss av droger? Och var kommer te, kaffe, choklad och alkohol in?"
En sån programförklaring kan man ju inte motstå!
Framför allt har jag intresserat mej för kap 16 "Matens betydelse vid olika åldrar", där CE-A diskuterar smaken för sött och/eller fett. Hon påpekar att redan modersmjölken är söt men också mycket fet. Men medan smaken för sött verkar vara medfödd, är smaken för fett något man lär sej så småningom i livet.
På s 106 påpekar hon att "PROTEIN GER EN ÖKAD SMAK FÖR DET SÖTA", en intressant synpunkt. Suget efter sött har man sett i samband med högt proteinintag, alltså en stadig middag där man också gärna tar efterrätt eller vid banting med proteinrik diet. Hon har diskuterat det redan sidan före, där hon tar upp barns intresse för sockerrik mat:
"Det finns en viss skillnad före och efter en måltid. Efter måltiden är vi mer känsliga och mottagliga för den söta smaken, i synnerhet om vi ätit proteiner. Det är därför som efterrätt känns rätt. Om vi inte får efterrätten, så småäter vi hela kvällen för att få i oss det söta ovanpå maten. Det söta tar bort 'matkänslan'."
Det är något jag tagit till mej. Eftersom jag själv är sockerberoende måste jag hela tiden ge akt på mitt sockersug. Det gäller att inte falla för impulser och med lite träning kan man hitta fungerande rutiner. Jag försöker 'stå emot' sockersuget under dan och väntar tills jag äter middag. Känner jag då lust efter t ex en glasspinne (Tofuline med chokladöverdrag) eller en bit mörk choklad (gärna Hälsokostens GREEN&BLACKS DARK 70%) så tar jag det men brygger också en kopp te till på torkade blåbärsblad, ibland kanske båda - det beror på om det är final i snooker t ex eller långfilm på TV. Jag skriver alltid upp i min matdagbok vad jag äter och dricker! Där visar sej eventuella synder raskt och kan åtgärdas snabbare.
Det här sötsuget efter ett proteinrikt mål kan också ge anledning till att minska på just köttmängden till måltiden. Jag har länge dragit ner kraftigt på köttportionerna och föredrar numera att använda köttet mer som en "krydda" till bas och grönsaker, först på grund av ekonomiska skäl, sedan efter att den positiva effekten visat sej - både i plånboken och i kroppen.
Ett visst stöd tycker jag att jag får av CE-A på s 106:
"Äldre personer äter spontant mindre protein och väljer i stället mer kolhydrater. Protein ger mättnad. Det kan vara ett utslag för ett minskat behov av protein och en minskad ork, eftersom protein i maten leder till en ökad ämnesomsättning och ett ökat krav på njurar och lever."
Jag har passerat livets middagshöjd. Det erkänner jag! Det är möjligt att yngre personer tycker att mina portioner i köttrecepten är i minsta laget, köttfärsrullar t ex.
Så till fruktsockret!
Sista kapitlet heter "Myter om mat" och den sjätte myten handlar om att "fruktsocker är ett hälsosamt socker" (s 131).
Alla vi sockerberoende som ständigt kämpar mot övervikt blev ju så glada när fruktsockret äntligen dök upp på snabbköpshyllorna! Inte minst jag. Nu kunde jag baka mina kakor och marängtårtor igen! Men ganska snart visade sej olägenheterna: marängen blev brun när den gräddades och det var svårt att över huvud taget vispa ägg pösigt med fruktsocker. Smaken blev inte heller riktigt densamma.
Min dotter som är bevandrad i kemi påpekade att fruktsocker har en femkantig bindning i motsats till allt annat socker som har en sexkantig (vilket även gäller stärkelse/kolhydrater). Det kunde förklara reaktionen med ägg. Det CE-A säjer kan ju också spela in:
"Ett annat problem med fruktsocker är att det reagerar med proteiner, ännu mer än vad druvsocker gör, och gör att de blir stela. Därigenom får vi ett ökat åldrande, och elasticiteten försvinner från huden, lungorna och musklerna. Vi får rynkor."
Ja, det är ju inget karlarna behöver bekymra sej om - Fredrik Paulún och andra!
Fruktsocker är heller inget som kroppen egentligen har användning för, framför allt inte hjärnan. Det är druvsocker (glukos/blodsocker) som används där. CE-A beskriver ett experiment man gjorde med kvinnor som fick läskedryck med fruktsocker tre gånger om dagen. Man fann att de fick höga blodfetter:
"Framför allt kvarstod de förhöjda blodfetterna under hela natten. Förklaringen är att fruktsocker i hög mängd tas upp av levern och där omvandlas till fett. Levern själv förvarar inte fettet, utan detta förs ut i blodet för att placeras i fettväv eller muskler. Det är då vi får en förhöjning av blodfetter."
Fruktsocker i frukt däremot menar hon är helt ofarligt. Varför förklarar hon inte. (s 132)
När jag läste det här blev jag mycket fundersam. Jag har aldrig hört eller läst att socker/kolhydrater kan omvandlas till fett, utan att enbart fett (som förs in genom maten) kan blida fettupplag i kroppen. Fredrik Paulún påpekar i sin bok BLODSOCKERBLUES (Fitnessförlaget 2002) att:
- Fruktos - - måste omvandlas till glukos i levern innan de kan nå blodet som blodsocker.
Det är insulinet som för in fett i fettcellerna och därför hindrar fettförbränningen:
"Det är således lätt att bli fet av för mycket insulin, och detta hormon kan därför med rätta kallas ett sant anabolt hormon, då anabolt avser uppbyggande på alla vävnader. Kom därför ihåg: insulin bygger upp alla våra energireserver: glykogen, muskelmassa och kroppsfett." (s 23)
För att ta det osäkra före det osäkra kommer jag i fortsättningen att baka mina sockerkakor på rårörsocker - och minska mängden. Ofta är sötningsgraden kraftigt överdriven. Äter man socker mer sällan kan man njuta desto mer, när man gör det! Viktigast är att avstå från det vita vetemjölet och använda graham i stället (se recept på sockerkaka efter Paulún i Archives 31 augusti).
I de recept som finns i DEN PERFEKTA MATEN (Oscar de Hoog - Fredrik Paulún, Fitnessförlaget 2002) t ex Hallon- och kardemummamuffins s 140, Mandelsockerkaka s 152 och Persikokaka s 154 kan man ta rårörsocker i stället. Viktigast är att byta ut vetemjölet mot grahamsmjöl. Sen kan man ta en tablett mullbärsextrakt när man tänker äta en bit kaka och/eller dricka te på blåbärsblad till. Man kan också strö över lite kanel...
Etiketter: socker
lördag, oktober 21, 2006
Kycklingfärs i rulle
Detaljer till det här receptet finns i archives under augusti/Lammfärsrullar med bacon.
Ingredienser: Ett tråg kycklingfärs ca 300 g, en halv purjo (det gröna), fetaost (fårmjölk OBS!), saltlag (från receptet Sprängd Lammstek denna månad) eller fisksås, ett pkt bacon (ca 8 skivor), ½ burk kokosmjölk, lite citronsaft, lite soja.
Kycklingfärsen kavlas ut mellan plastfolie. Stänk lite av saltlagen över plattan (eller fisksås).
Strimla det gröna från en purjo mycket tunt och strö ut över färsplattan. Skiva en del av fetaosten och smula över. Rulla ihop från kortsidan (med hjälp av plastfolien, pressa ihop noga).
Dela i åtta bitar som rullas in i varsin baconskiva. Tandpetare kan undvaras om man lägger rullarna tätt i smord rostfri form. Skulle någon rulle bli utan bacon, kan den läggas mellan de andra eller i mitten. Droppa lite färsk citronsaft över rullarna.
Sätt in i övre delen av ugnen i 275 grader, översidan av rullarna ska bli lite brynta. Häll upp hälften av en burk kokosmjölk (eller använd resten efter ett annat recept), rör ner lite soja för färgens skull och smaka av ev med lite fisksås.
Efter en kvart tas formen ut och kokosmjölken hälls över rullarna. Sätt in formen 10 min till. Det är viktigt att kycklingköttet steks igenom ordentligt med tanke på salmonellarisken. Stekskyn/såsen och purjon gör att färsbiffarna ändå blir saftiga.
Servera med kokt mjölig potatis (som är lättare att mosa i såsen) och isbergssallad naturell.
Ett passande prisvärt vitt vin är 7496 Jacob's Creek Semillion Chardonnay 2005 för något över 60:-. Det ingår i det ordinarie sortimentet.
RESTER
Vi är ju ett litet hushåll och jag räknar två färsbiffar per person. Det blir rejält med sky över.
Till resterna den här gången kokade jag fullkornspasta i skruvar (som suger upp såsen mycket bra) och gröna bönor (haricots verts), som jag tinade först i lite hett vatten. Därefter lades de i skysåsen (samma form som rätten gräddades i) med lite extra fetaost smulad över. Värmdes 10 min i 225 grader.
Ingredienser: Ett tråg kycklingfärs ca 300 g, en halv purjo (det gröna), fetaost (fårmjölk OBS!), saltlag (från receptet Sprängd Lammstek denna månad) eller fisksås, ett pkt bacon (ca 8 skivor), ½ burk kokosmjölk, lite citronsaft, lite soja.
Kycklingfärsen kavlas ut mellan plastfolie. Stänk lite av saltlagen över plattan (eller fisksås).
Strimla det gröna från en purjo mycket tunt och strö ut över färsplattan. Skiva en del av fetaosten och smula över. Rulla ihop från kortsidan (med hjälp av plastfolien, pressa ihop noga).
Dela i åtta bitar som rullas in i varsin baconskiva. Tandpetare kan undvaras om man lägger rullarna tätt i smord rostfri form. Skulle någon rulle bli utan bacon, kan den läggas mellan de andra eller i mitten. Droppa lite färsk citronsaft över rullarna.
Sätt in i övre delen av ugnen i 275 grader, översidan av rullarna ska bli lite brynta. Häll upp hälften av en burk kokosmjölk (eller använd resten efter ett annat recept), rör ner lite soja för färgens skull och smaka av ev med lite fisksås.
Efter en kvart tas formen ut och kokosmjölken hälls över rullarna. Sätt in formen 10 min till. Det är viktigt att kycklingköttet steks igenom ordentligt med tanke på salmonellarisken. Stekskyn/såsen och purjon gör att färsbiffarna ändå blir saftiga.
Servera med kokt mjölig potatis (som är lättare att mosa i såsen) och isbergssallad naturell.
Ett passande prisvärt vitt vin är 7496 Jacob's Creek Semillion Chardonnay 2005 för något över 60:-. Det ingår i det ordinarie sortimentet.
RESTER
Vi är ju ett litet hushåll och jag räknar två färsbiffar per person. Det blir rejält med sky över.
Till resterna den här gången kokade jag fullkornspasta i skruvar (som suger upp såsen mycket bra) och gröna bönor (haricots verts), som jag tinade först i lite hett vatten. Därefter lades de i skysåsen (samma form som rätten gräddades i) med lite extra fetaost smulad över. Värmdes 10 min i 225 grader.
Etiketter: Kyckling
fredag, oktober 13, 2006
Ugnsbakade champinjonhattar
Man tager vad man haver - finns det portabello väljer man det, en hatt per person. Finns det bara vanliga champinjoner tar man de största hattarna och räknar med två eller tre stycken per person. Finns det bruna skogschampinjoner väljer jag alltid dem, de är mer smakrika och relativt vänliga mot plånboken.
Beredning:
Små hattar - hög värme och kort tid. Ugnen på 225 grader och 10 min i första omgången, sen 6-7 min för gratineringen med fyllningen. Portabello i 175 grader och 20 min, därefter gratinering som ovan. Placering lite ovanför mitten i ugnen.
Vrid ur foten och borsta hatten med lite torrt hushållspapper. Lägg med skivorna uppåt i smord rostfri form. Placera tätt, hattarna krymper i ugnen. Ringla över lite flytande margarin, salta, strö över timjan eller annan favoritkrydda. Se tiderna ovan.
Svampfötterna kan man spara till svampstuvning senare eller hacka och steka tillsammans med lök för att fylla i de bakade hattarna om man vill det.
Lite finare variant: smula fetaost och lägg i hattarna när de ska gratineras. Jag föredrar fetaost gjord på fårmjölk. Det ger mer smak.
Beredning:
Små hattar - hög värme och kort tid. Ugnen på 225 grader och 10 min i första omgången, sen 6-7 min för gratineringen med fyllningen. Portabello i 175 grader och 20 min, därefter gratinering som ovan. Placering lite ovanför mitten i ugnen.
Vrid ur foten och borsta hatten med lite torrt hushållspapper. Lägg med skivorna uppåt i smord rostfri form. Placera tätt, hattarna krymper i ugnen. Ringla över lite flytande margarin, salta, strö över timjan eller annan favoritkrydda. Se tiderna ovan.
Svampfötterna kan man spara till svampstuvning senare eller hacka och steka tillsammans med lök för att fylla i de bakade hattarna om man vill det.
Lite finare variant: smula fetaost och lägg i hattarna när de ska gratineras. Jag föredrar fetaost gjord på fårmjölk. Det ger mer smak.
Etiketter: Svamp
Sprängd lammstek
Nu sprider Nya Zeeland sina urbenade lammstekar över världen till överkomligt kilopris (under 100-lappen). En sprängd lammstek måste göras dan innan den ska ätas och den serveras kall med varma tillbehör som potatismos av mandelpotatis och ugnsbakade hattar av skogschampinjon med smulad fetaost (se recept ovan) men annan stekt eller stuvad svamp går naturligtvis bra. Lite isbergssallad naturelle är inte heller fel.
Ett gott rödvin till är
2655 Rochales 2004 från Spanien för dryga 50-lappen. Ingår i Systemets ordinarie sortiment.
Andra sorter som passar till uppkryddat lamm är
6400 Downunder 2004 från Australien, 7126 Montepulciano d'Abruzzo 2004 från Italien och 2077 Copertino 2000 från Italien. Alla ingår i standardsortimentet och är skonsamma mot plånboken.
En benfri lammstek sådeles på dryga kilot bereder jag så här:
I hålen efter de urskurna benen sticker jag in kvistar av rosmarin (finns relativt billig på snabbköpet i kruka från Spaniens kolossala växthusdistrikt), inga andra kryddor eller salt. Det finns i lagen jag kokar under tiden köttet står i ugnen. Sen binder jag upp den ordentligt med steksnöre och sticker in stektermometern så spetsen hamnar mitt i köttet.
Ugnen har jag på 125-130 grader (efter Mat-Tinas rekommendation). Steken lägger jag med den feta sidan uppåt på galler över ugnspanna och ställer in i mitten. Innertemperatur 80 grader. Då blir köttet mört och jag slipper muskeltrådar som fastnar mellan tänderna. Dessutom går det lätt att skära tunna aromrika skivor av den färdiga steken. Den blir mycket dryg. I ugnspannan häller jag några dl hett vatten, för att köttsaften som tränger ut inte ska bränna fast.
Medan köttet bakar i den låga ugnsvärmen kokar jag saltlagen efter receptet för Tjälknöl i FOGTDALS MATLEXIKON och lägger till några egna finesser. Alltså:
Ett gott rödvin till är
2655 Rochales 2004 från Spanien för dryga 50-lappen. Ingår i Systemets ordinarie sortiment.
Andra sorter som passar till uppkryddat lamm är
6400 Downunder 2004 från Australien, 7126 Montepulciano d'Abruzzo 2004 från Italien och 2077 Copertino 2000 från Italien. Alla ingår i standardsortimentet och är skonsamma mot plånboken.
En benfri lammstek sådeles på dryga kilot bereder jag så här:
I hålen efter de urskurna benen sticker jag in kvistar av rosmarin (finns relativt billig på snabbköpet i kruka från Spaniens kolossala växthusdistrikt), inga andra kryddor eller salt. Det finns i lagen jag kokar under tiden köttet står i ugnen. Sen binder jag upp den ordentligt med steksnöre och sticker in stektermometern så spetsen hamnar mitt i köttet.
Ugnen har jag på 125-130 grader (efter Mat-Tinas rekommendation). Steken lägger jag med den feta sidan uppåt på galler över ugnspanna och ställer in i mitten. Innertemperatur 80 grader. Då blir köttet mört och jag slipper muskeltrådar som fastnar mellan tänderna. Dessutom går det lätt att skära tunna aromrika skivor av den färdiga steken. Den blir mycket dryg. I ugnspannan häller jag några dl hett vatten, för att köttsaften som tränger ut inte ska bränna fast.
Medan köttet bakar i den låga ugnsvärmen kokar jag saltlagen efter receptet för Tjälknöl i FOGTDALS MATLEXIKON och lägger till några egna finesser. Alltså:
- 6dl vatten
- 1dl salt (gärna något billigt i kilopåse)
- 1msk rårörsocker (bättre än det vanliga vita strösockret)
- en kanelstång
- 4-5 hela nejlikor
- 6-7 kryddpepparkorn
- en kraftig stjälk libsticka ca 12 cm (men "det går lika bra med selleri" - en stjälk i kortare bitar eller de gröna skaften på en fänkål + bottenplattan - det ger också god smak)
- en krossad vitlöksklyfta
får koka upp och sen sjuda i 10 min så att smakerna dras ur kryddorna. Ställ sen att svalna, åtminstone till rumstemperatur.
När steken är klar får den svalna lite. Den behöver inte bli kall, bara hanterbar. Sen prickar jag den runt om med en kraftig provnål, för att salt-/kryddlagen ska kunna tränga in ordentligt. Steken lägger jag i en fryspåse (som är tätare än vanlig plast) i en skål (om det skulle läcka). Därefter häller jag över den ljumma lagen med kryddor och allt, suger ur luften så gott det går och försluter påsen.
Nu ska steken ligga i lagen i 5 timmar. Jag ställer in skålen i kylskåpet och vänder påsen då och då så lagen kommer runt överallt. Låt inte steken dra längre! Då blir den oätligt salt.
Därefter klipper jag upp påsen försiktigt, lägger den sprängda lammsteken på ett fat, putsar bort hinnor och fett på översidan och ställer in den i kylskåpet utan att täcka. Ytan ska torka lite efteråt. Den kan stå flera dagar i kylskåpet.
Stekskyn skrapar jag ur ugnspannan och häller i en skål som får stå i kylskåpet så länge. Det kan vara bra att mäta upp mängden medan den är varm, så man vet hur mycket potatismjöl som kommer att behövas till redningen.
TIPS: Saltlagen häller man bort, men jag brukar spara ett par dl som får stå i en liten glasflaska i kylskåpet. Den håller sej länge på grund av den höga salthalten. Jag använder den till smaksättning i redda såser (med potatismjöl!) och i andra sammanhang där det behövs lite smakhöjning. Särskilt till receptet med lammfärsrullar, som finns i Arkivet under augusti. Där stänker jag lagen försiktigt över den utkavlade färsen innan jag lägger på fyllning. Inga andra kryddor behövs då. Färsen blir dessutom lättare att forma. Den håller ihop bättre och då kan man hoppa över baconskivorna, bara man lägger rullarna tätt.
SERVERINGEN
Varma tillbehör som sagt. Nu på hösten väljer jag gärna mandelpotatis som råskalas, delas och får koka i saltat vatten med en rosmarinkvist. Det blir ett mycket gott potatismos med gärna lite äkta smör. Annars tar man flytande margarin.
Såsen: görs av stekskyn + lite vatten. Häll allt kallt i kastrullen, mät upp potatismjöl (½ matsked till 1 dl vätska) och rör ner. Stå sen och vispa medan såsen värms upp till kokpunkten. Passa noga. Potatisredningen tjocknar direkt. Späd eventuellt med mera vatten till lagom konsistens. Smaka av med saltlagen - men försiktigt! Vispa ner lite grädde eller crème fraiche och en aning soja för färgen.
Stekt svamp eller ugnsbakade champinjonhattar passar bra tillsammans med lite krispig isbergssallad.
RESTER
Blir det sås över kan man värma den tillsammans med skivor av steken i ugn. Lägg skivorna i en liten rostfri smord form och häll såsen över. Strö oskalat sesamfrö över för att få en trevlig yta. Värm ca 10 min i 200 grader. Finns det potatismos kvar kan man lägga det i en annan smord rostfri form. Hacka en liten gul lök och stek utan att den tar färg och lägg över potatismoset. Ställ in i ugnen tillsammas med såsen och skivorna.
Steken är jättegod kall i tunna skivor på knäckebröd med ett salladsblad över! Det brukar vara min lunch till en kopp salviate några dagar framöver...
Etiketter: Lamm
lördag, oktober 07, 2006
STORT godis!
"Kolla vad STORT godiset har blivit!" utropar ICA-Kuriren på s 23 i senaste numret (41/okt/o6). Det är Fredrik Kullberg som skriver om "Tjocka, feta fosterland!" Han har jämfört fryst glass i strut, muffins, läsk och kakor i dag med hur stora de var förr - och inte för så väldigt länge sen heller, såvitt jag kan se. Kavalkaden gör intryck. För egen del har jag bara märkt att kassarna som man släpar hem har blivit större. Nu ser jag sammanhanget. I övrigt handlar artikeln mest om att vi behöver motionera mera.
Bildcollaget får mej att tänka på DesMaisons beskrivning av kaffeabstinens (SLUT PÅ SOCKERSUGET, Forum 2003) och hur marknaden anpassar sej till den. Koffein är ju en drog som man utvecklar en tolerans mot vartefter hjärnan vänjer sej. Hon beskriver ett nytt kafé som öppnade i närheten där hon bor (s 152):
"Första veckan var öppettiderna sju på morgonen till 10 på kvällen. Efter tre veckor var tiderna sex på morgonen till elva på kvällen. Nu är det öppet från fem till midnatt. Elva tusen koppar med olika kaffedrycker serveras i det kaféet varje vecka. Med regelbundna mellanrum på några månader kommer det nya specialiteter - större koppar, andra blandningar, extra starkt, nya smaker, nya konsistenser. En hel kultur har vuxit fram runt kaffet.
Mönstret är desamma som vid sockerberoende. Du mår fantastiskt. Ett tag. Sedan, plötsligt, klockan 3 på eftermiddan är det helt outhärdligt. Du måste gå och ta en kopp kaffe."
Claude Marcus, professor och specialist på barnfetma vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm säjer så här till Kullberg (s 20):
"I dag är människor rädda för blotta tanken på att vara hungriga, - - . Man fyller oavbrutet på med energirika mellanmål, i tron att det leder till bättre prestationer och av rädsla för blodsockerfall. Egentligen skulle det räcka med ett glas vatten och en stunds eftertanke."
Just det - eftertanke! Hur kommer man åt den? Är det inte just här problemet uppstår? Att hjärnan har 'kleggat igen' och vi inte längre bestämmer över oss själva.
Det är inte enbart livsmedelsindustrierna som styr oss och 'tvingar på oss' större och större bitar, flaskor och förpackningar. Om folk inte köpte, skulle tillverkningen inte bära sej utan upphöra så småningom. Det måste ligga mera i botten - min gamla käpphäst:
Det vita vetemjölet tillsammans med sockerberoendet. Herrgårdarnas gamla festmat som blivit vår vardagsmat (efter krigets matransonering och industrins tillväxt).
Den beroende hjärnan måste hela tiden få ökad stimulans, därav de större portionerna och förpackningarna med nya omslag. Ska det vara så svårt att förstå? Inte hjälper det att uppmana oss att röra oss mer. Hur många ställer upp på det?
Nej - det handlar om att bli medveten. Om vad man äter. Hur och när man gör det. Och vad man ska göra i stället. DesMaisons har redan gått igenom allt det här. Hon har provat ut metoden på åtskilliga människor vid det här laget med övertygande gott resultat. Det handlar om hjärnkemi.
Metoden är mycket enkel: Gör inte allt på en gång! Ta förändringen stegvis. Börja skriva matdagbok. Efter ett par veckor gör man sin första genomgång och analys, tittar efter förändringar i ätandet och försöker ta reda på vad det beror på. Den här genomgången är mycket viktig. Det handlar om att lära känna sej själv. Det är bara så man kan förändra sej och det är den enda vägen till förbättring.
Det finns en liten genväg - om man släppt det vita vetemjölet vill säja!
Se vad jag skrev om tryptofan den 19 september. Där nämnde jag en annan författare, Karin Hvoslef som skrivit MAT FÖR HENNE (Fitnessförlaget 2001). Hon har en bra liten lathund som jag använder själv regelbundet. Den tål att upprepas:
Bildcollaget får mej att tänka på DesMaisons beskrivning av kaffeabstinens (SLUT PÅ SOCKERSUGET, Forum 2003) och hur marknaden anpassar sej till den. Koffein är ju en drog som man utvecklar en tolerans mot vartefter hjärnan vänjer sej. Hon beskriver ett nytt kafé som öppnade i närheten där hon bor (s 152):
"Första veckan var öppettiderna sju på morgonen till 10 på kvällen. Efter tre veckor var tiderna sex på morgonen till elva på kvällen. Nu är det öppet från fem till midnatt. Elva tusen koppar med olika kaffedrycker serveras i det kaféet varje vecka. Med regelbundna mellanrum på några månader kommer det nya specialiteter - större koppar, andra blandningar, extra starkt, nya smaker, nya konsistenser. En hel kultur har vuxit fram runt kaffet.
Mönstret är desamma som vid sockerberoende. Du mår fantastiskt. Ett tag. Sedan, plötsligt, klockan 3 på eftermiddan är det helt outhärdligt. Du måste gå och ta en kopp kaffe."
Claude Marcus, professor och specialist på barnfetma vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm säjer så här till Kullberg (s 20):
"I dag är människor rädda för blotta tanken på att vara hungriga, - - . Man fyller oavbrutet på med energirika mellanmål, i tron att det leder till bättre prestationer och av rädsla för blodsockerfall. Egentligen skulle det räcka med ett glas vatten och en stunds eftertanke."
Just det - eftertanke! Hur kommer man åt den? Är det inte just här problemet uppstår? Att hjärnan har 'kleggat igen' och vi inte längre bestämmer över oss själva.
Det är inte enbart livsmedelsindustrierna som styr oss och 'tvingar på oss' större och större bitar, flaskor och förpackningar. Om folk inte köpte, skulle tillverkningen inte bära sej utan upphöra så småningom. Det måste ligga mera i botten - min gamla käpphäst:
Det vita vetemjölet tillsammans med sockerberoendet. Herrgårdarnas gamla festmat som blivit vår vardagsmat (efter krigets matransonering och industrins tillväxt).
Den beroende hjärnan måste hela tiden få ökad stimulans, därav de större portionerna och förpackningarna med nya omslag. Ska det vara så svårt att förstå? Inte hjälper det att uppmana oss att röra oss mer. Hur många ställer upp på det?
Nej - det handlar om att bli medveten. Om vad man äter. Hur och när man gör det. Och vad man ska göra i stället. DesMaisons har redan gått igenom allt det här. Hon har provat ut metoden på åtskilliga människor vid det här laget med övertygande gott resultat. Det handlar om hjärnkemi.
Metoden är mycket enkel: Gör inte allt på en gång! Ta förändringen stegvis. Börja skriva matdagbok. Efter ett par veckor gör man sin första genomgång och analys, tittar efter förändringar i ätandet och försöker ta reda på vad det beror på. Den här genomgången är mycket viktig. Det handlar om att lära känna sej själv. Det är bara så man kan förändra sej och det är den enda vägen till förbättring.
Det finns en liten genväg - om man släppt det vita vetemjölet vill säja!
Se vad jag skrev om tryptofan den 19 september. Där nämnde jag en annan författare, Karin Hvoslef som skrivit MAT FÖR HENNE (Fitnessförlaget 2001). Hon har en bra liten lathund som jag använder själv regelbundet. Den tål att upprepas:
- Proteinfattig frukost (så du kan producera serotonin)
- Proteinrik lunch (så att du får de ämnen som din kemi och dina muskler behöver)
- Balanserat mellanmål (så att du håller blodsockret och koncentrationen på en jämn nivå)
- Proteinrik middag (så att du återigen har tillräckligt av allt)
- Balanserat kvällsmål (så att du inte lägger dig hungrig)
Särskilt den proteinfattiga frukosten tillämpar jag. Den är oumbärlig numera. Inget pålägg på smörgåsarna - bara grönt! Brödet är naturligtvis av graham. Till dricker jag te. Det här fungerar för mej, men jag ska ju inte rusa iväg till nåt jobb. Hitta det som passar dej. Det handlar alltså om att mätta sina serotoninnivåer i hjärnan. Det är därför man varvar proteinfattiga mål med proteinrika.
Om du börjar med att ändra på dej själv, så kommer omgivningen så småningom att följa efter. Men föret är trögt i portgången. Det ska erkännas.
Etiketter: hjärnkemi
tisdag, oktober 03, 2006
Tack, Ia!
Du är den första som skrivit en kommentar på min matblogg. Tack för dina uppmuntrande ord! De ger mej verkligen lust att fortsätta.
Jag har också bott i möblerat rum med bara en elplatta att värma vatten på. Hoppas du kan ha en vattenkokare åtminstone. Då kan man ju göra "Soppa i kopp" i alla fall. På den tiden hade jag en djup fönsternisch i mitt rum med en tjock kall marmorskiva. Där kunde jag lägga frukt, grönsaker, ost och nötter. Jag höll mej till råkost på den tiden och mådde väldigt bra av det, men nu är det ett minne blott.
En gång hade jag köpt ett par burkar öl som jag behövde kyla. Det var sen höst och jag ställde ut burkarna på balkongen, där det låg nån cm snö. Den första burken tog jag på eftermiddan. Den andra fick stå kvar ute till dan därpå. Det blev kanske ett par grader kallt under natten.
När jag tog in den andra burken på eftermiddan, skramlade det betänkligt i den. Tydligen hade en del av innehållet frusit, men jag orkade inte vänta tills det tinat utan hällde upp innehållet i ett glas. Nu minns jag inte om det var lätt- eller mellanöl. Vätskan var misstänkt simmig och isbitar fastnade i hålet, så dem fick jag inte ut.
Nå, jag drack i alla fall. Smaken var det inget fel på, mustig och fin. Men jag blev väldigt yr i huvudet efteråt och fick lägga mej på sängen ett tag. Det hade blivit ett riktigt kraftigt starköl! Jag undrar bara på hur många %? Men jag gjorde inte om det igen.
Ska man snabbkyla öl i en frys, får man passa noga. Annars kan burkarna spricka och det sker med en explosition, så innehållet sprutar ut. Det har jag också varit med om. Då är det bara att frosta av och tvätta rent...
Fråga gärna om du undrar över något i recepten eller skriv om du har egna tips!
Jag har också bott i möblerat rum med bara en elplatta att värma vatten på. Hoppas du kan ha en vattenkokare åtminstone. Då kan man ju göra "Soppa i kopp" i alla fall. På den tiden hade jag en djup fönsternisch i mitt rum med en tjock kall marmorskiva. Där kunde jag lägga frukt, grönsaker, ost och nötter. Jag höll mej till råkost på den tiden och mådde väldigt bra av det, men nu är det ett minne blott.
En gång hade jag köpt ett par burkar öl som jag behövde kyla. Det var sen höst och jag ställde ut burkarna på balkongen, där det låg nån cm snö. Den första burken tog jag på eftermiddan. Den andra fick stå kvar ute till dan därpå. Det blev kanske ett par grader kallt under natten.
När jag tog in den andra burken på eftermiddan, skramlade det betänkligt i den. Tydligen hade en del av innehållet frusit, men jag orkade inte vänta tills det tinat utan hällde upp innehållet i ett glas. Nu minns jag inte om det var lätt- eller mellanöl. Vätskan var misstänkt simmig och isbitar fastnade i hålet, så dem fick jag inte ut.
Nå, jag drack i alla fall. Smaken var det inget fel på, mustig och fin. Men jag blev väldigt yr i huvudet efteråt och fick lägga mej på sängen ett tag. Det hade blivit ett riktigt kraftigt starköl! Jag undrar bara på hur många %? Men jag gjorde inte om det igen.
Ska man snabbkyla öl i en frys, får man passa noga. Annars kan burkarna spricka och det sker med en explosition, så innehållet sprutar ut. Det har jag också varit med om. Då är det bara att frosta av och tvätta rent...
Fråga gärna om du undrar över något i recepten eller skriv om du har egna tips!
Etiketter: svar
söndag, oktober 01, 2006
Omega 3 EPA
Omega 3 har nyligen diskuterats i TV. Då var det fettsyrans inverkan på blodet som var på tapeten. Vad man inte tog upp var dess inverkan på hjärnan. Där har Omega 3 EPA en mycket stor betydelse, eftersom den bygger upp cellbembranen. Fungerar inte cellmembranen ordentligt, fungerar inte hjärnan heller och naturligtvis inte vi själva som människor!
David Servan-Schreiber, doktor i neurokognitiva vetenskaper, har skrivit om detta i sin bok BOT PÅ NATURLIG VÄG (Albert Bonniers Förlag 2004, ISBN 91-0-010405-1), i kap 9 (s 127ff): "Omega-3-revolutionen - den emotionella hjärnans näring". (emotionell = känslomässig)
Jag citerar från s 128 och framåt:
"Hjärnan är en del av kroppen. I likhet med cellerna i alla andra organ förnyar hjärncellerna ständigt sina beståndsdelar. Morgondagens celler är följaktligen gjorda av det som vi äter i dag. Till två tredjedelar består emellertid hjärnan av fettsyror. Dessa fettsyror är de fundamentala beståndsdelarna i nervcellernas membran, deras 'höljen', varigenom all kommunikation mellan nervcellerna i alla delar av hjärnan och kroppen går. - -
Följderna för beteendet är inte ringa. Om man tar bort omega-3 från laboratorieråttors föda förändras deras beteende fullständigt på några veckor: de blir oroliga, lär sig inte längre nya uppgifter och grips av panik i stressituationer - - . Än allvarligare är kanske att kost som är fattig på omega-3 minskar upplevelsen av lust." (min fetstil)
Jag fortsätter på s 137:
"För att förstå denna mystiska verkan av omega-3-fettsyrorna på hjärnan och humöret måste man, enligt många forskare, gå tillbaka till mänsklighetens ursprung.
- - - Vid den tid då Homo sapiens hjärna utvecklades, det vill säga då hon nådde självmedvetande, levde mänskligheten runt de stora sjöarna i Östafrika. Tillgången till ett unikt ekosystem, som var mycket rikt på fisk och skaldjur, kan ha varit den utlösande faktorn till hjärnans fantastiska utveckling. - - -
I dag, med utvecklingen av jordbruket, intensivuppfödning där man ger djuren spannmål i stället för gräs, och förekomsten av vegetabiliska oljor rika på omega-6 i alla industriella livsmedel, växlar proportionen mellan omega-3 och omega-6 i den västerländska kosten mellan 1/10 och 1/20. Bildligt talat skulle man kunna säga att hjärnan är en högpresterande motor tänkt att gå på ett mycket raffinerat drivmedel, medan vi driver den med diesel av dålig kvalitet.
Denna diskrepans mellan vad hjärnan behöver och vad den närs med i dag i såväl Europa som Nordamerika skulle till stor del kunna förklara de enorma skillnaderna i förekomsten av depression mellan västerländska samhällen, med obefintlig eller låg konsumtion av fisk och skaldjur, och de asiatiska befolkningarna, som är storkonsumenter av detta. - - Detta skulle kanske också kunna förklara den snabbhet varmed depressionen tycks breda ut sig i västerlandet sedan femtio år tillbaka. I dag torde konsumtionen av omega-3 dessutom bara vara hälften så hög som före andra världskriget. Och det är under just denna period som förekomsten av depression ökat väsentligt." (min fetstil)
I vilken mat hittar man då de viktiga omega-3-fettsyrorna? På s 140 och framåt tar han upp följande:
"Huvudkällorna - - är alger och plankton. Dessa fettsyror når oss via fiskar och skaldjur, som ackumulerar dem i sin fettvävnad. Det är alltså framför allt kallvattenfiskarna - som är rikare på fett - som är den bästa källan till omega-3. Under alla förhållanden är odlade fiskar mindre rika på omega-3 än vilda. Den vilda laxen är till exempel en utomordentlig omega-3-källa - - . De källor som är mest tillförlitliga och minst utsatta för föroreningar - - är de små fiskarna, som befinner sig längst ned i näringskedjan: makrillen - - , ansjovisen (hel, inte filead), sardinen och sillen. Andra fiskar - - är tonfisk, rökt kolja och forell. - - -
Det finns också vegetabiliska omega-3-källor, men dessa kräver särskild bearbetning - - för att omvandla till sådana fettsyror som är beståndsdelar i nervcellernas membran. Det handlar om linfröer - -, rapsolja - - , hampolja och nötter - - . Alla gröna grönsaker innehåller förstadier till omega-3-fettsyror, om än i mindre kvantitet. De rikaste källorna är portlakblad - - , spenat, havsalger och spirulina (ett traditionellt inslag i aztekernas föda).
Gräs och blad i naturen som de vilda djuren livnär sig på innehåller också omega.3. Det är orsaken till att vilt, som rådjur och vildsvin, är rikare på omega-3 än kött från uppfödda djur. Ju mer spannmål de sistnämnda får i sin föda, desto mindre omega-3 innehåller deras kött. En artikel i New England Journal of Medicine visar till exempel att ägg från hönor uppfödda på spannmål - sådana ägg som man finner i de stora livsmedelsaffärerna - innehåller tjugo gånger mindre omega-3 än ägg från hönor som pickar fritt i naturen. - - -
Smör, grädde och andra mejeriprodukter med oreducerad fetthalt är rika på mättade fettsyror och bör alltså konsumeras med måtta, eftersom de försvårar omega-3-fettsyrornas integration i cellerna. - - ost och yoghurt - - är betydligt mindre skadliga än andra mjölkprodukter; deras höga kalcium- och magnesiuminnehåll minskar nämligen organismens förmåga att ta upp mättade fettsyror.
- - -
Det finns flera produkter som säljs i specialaffärer, antingen i form av gelatinkapslar eller i form av olja - - . De bästa produkterna tycks vara de som har den högsta halten av EPA i förhållande till DHA. - - -
Helst bör man välja en produkt som också innehåller lite E-vitamin för att skydda oljan mot den eventuella oxidation som kan göra den ineffektiv eller rent av skadlig. Flera författare rekommenderar att man kombinerar intaget av fiskolja med ett vitamintillskott som innehåller vitamin E - - , vitamin C - - och selen för att undvika oxidation av omega-3 inne i kroppen." (min fetstil)
När jag hade läst detta, det var en fredagkväll, sprang jag ut dan därpå (lördag) till vår hälsokostbutik med boken i högsta hugg och visade för expediten. Hon plockade fram alla omega-3-preparat de hade i affären och vi läste igenom alla redovisningarna. En del märken redovisade inte mängden EPA eller DHA och dem sorterade jag genast bort. Till slut kom vi fram till MorEPA, som hon erkände att hon åt själv. Den valde också jag. Kapslarna är väl stora för min smak (man tar bara en om dan), men det finns mindre som heter MorEPA Mini och den passar mej bättre. Då får man ta två om dan, till frukost och till middan.
Nyligen hittade jag "Sprättägg med OMEGA från frigående höns inomhus, utfodrade med vegetabiliskt foder berikat med fettsyror (Omega 3) från linfrön" som det står på kartongen. Den är vit med himmelsblå etikett. Det som fick mej att välja precis den här sorten är just att hönornas foder är berikat med olja från linfrö. Jag upptäckte min kartong på en coop-butik.
Jag tycker det är synd att man i den medicinska debatten helt bortser från Servan-Schreibers information om betydelsen av omega 3 för cellmembranen i hjärnan. När tänker någon ta upp den viktiga detaljen?
David Servan-Schreiber, doktor i neurokognitiva vetenskaper, har skrivit om detta i sin bok BOT PÅ NATURLIG VÄG (Albert Bonniers Förlag 2004, ISBN 91-0-010405-1), i kap 9 (s 127ff): "Omega-3-revolutionen - den emotionella hjärnans näring". (emotionell = känslomässig)
Jag citerar från s 128 och framåt:
"Hjärnan är en del av kroppen. I likhet med cellerna i alla andra organ förnyar hjärncellerna ständigt sina beståndsdelar. Morgondagens celler är följaktligen gjorda av det som vi äter i dag. Till två tredjedelar består emellertid hjärnan av fettsyror. Dessa fettsyror är de fundamentala beståndsdelarna i nervcellernas membran, deras 'höljen', varigenom all kommunikation mellan nervcellerna i alla delar av hjärnan och kroppen går. - -
Följderna för beteendet är inte ringa. Om man tar bort omega-3 från laboratorieråttors föda förändras deras beteende fullständigt på några veckor: de blir oroliga, lär sig inte längre nya uppgifter och grips av panik i stressituationer - - . Än allvarligare är kanske att kost som är fattig på omega-3 minskar upplevelsen av lust." (min fetstil)
Jag fortsätter på s 137:
"För att förstå denna mystiska verkan av omega-3-fettsyrorna på hjärnan och humöret måste man, enligt många forskare, gå tillbaka till mänsklighetens ursprung.
- - - Vid den tid då Homo sapiens hjärna utvecklades, det vill säga då hon nådde självmedvetande, levde mänskligheten runt de stora sjöarna i Östafrika. Tillgången till ett unikt ekosystem, som var mycket rikt på fisk och skaldjur, kan ha varit den utlösande faktorn till hjärnans fantastiska utveckling. - - -
I dag, med utvecklingen av jordbruket, intensivuppfödning där man ger djuren spannmål i stället för gräs, och förekomsten av vegetabiliska oljor rika på omega-6 i alla industriella livsmedel, växlar proportionen mellan omega-3 och omega-6 i den västerländska kosten mellan 1/10 och 1/20. Bildligt talat skulle man kunna säga att hjärnan är en högpresterande motor tänkt att gå på ett mycket raffinerat drivmedel, medan vi driver den med diesel av dålig kvalitet.
Denna diskrepans mellan vad hjärnan behöver och vad den närs med i dag i såväl Europa som Nordamerika skulle till stor del kunna förklara de enorma skillnaderna i förekomsten av depression mellan västerländska samhällen, med obefintlig eller låg konsumtion av fisk och skaldjur, och de asiatiska befolkningarna, som är storkonsumenter av detta. - - Detta skulle kanske också kunna förklara den snabbhet varmed depressionen tycks breda ut sig i västerlandet sedan femtio år tillbaka. I dag torde konsumtionen av omega-3 dessutom bara vara hälften så hög som före andra världskriget. Och det är under just denna period som förekomsten av depression ökat väsentligt." (min fetstil)
I vilken mat hittar man då de viktiga omega-3-fettsyrorna? På s 140 och framåt tar han upp följande:
"Huvudkällorna - - är alger och plankton. Dessa fettsyror når oss via fiskar och skaldjur, som ackumulerar dem i sin fettvävnad. Det är alltså framför allt kallvattenfiskarna - som är rikare på fett - som är den bästa källan till omega-3. Under alla förhållanden är odlade fiskar mindre rika på omega-3 än vilda. Den vilda laxen är till exempel en utomordentlig omega-3-källa - - . De källor som är mest tillförlitliga och minst utsatta för föroreningar - - är de små fiskarna, som befinner sig längst ned i näringskedjan: makrillen - - , ansjovisen (hel, inte filead), sardinen och sillen. Andra fiskar - - är tonfisk, rökt kolja och forell. - - -
Det finns också vegetabiliska omega-3-källor, men dessa kräver särskild bearbetning - - för att omvandla till sådana fettsyror som är beståndsdelar i nervcellernas membran. Det handlar om linfröer - -, rapsolja - - , hampolja och nötter - - . Alla gröna grönsaker innehåller förstadier till omega-3-fettsyror, om än i mindre kvantitet. De rikaste källorna är portlakblad - - , spenat, havsalger och spirulina (ett traditionellt inslag i aztekernas föda).
Gräs och blad i naturen som de vilda djuren livnär sig på innehåller också omega.3. Det är orsaken till att vilt, som rådjur och vildsvin, är rikare på omega-3 än kött från uppfödda djur. Ju mer spannmål de sistnämnda får i sin föda, desto mindre omega-3 innehåller deras kött. En artikel i New England Journal of Medicine visar till exempel att ägg från hönor uppfödda på spannmål - sådana ägg som man finner i de stora livsmedelsaffärerna - innehåller tjugo gånger mindre omega-3 än ägg från hönor som pickar fritt i naturen. - - -
Smör, grädde och andra mejeriprodukter med oreducerad fetthalt är rika på mättade fettsyror och bör alltså konsumeras med måtta, eftersom de försvårar omega-3-fettsyrornas integration i cellerna. - - ost och yoghurt - - är betydligt mindre skadliga än andra mjölkprodukter; deras höga kalcium- och magnesiuminnehåll minskar nämligen organismens förmåga att ta upp mättade fettsyror.
- - -
Det finns flera produkter som säljs i specialaffärer, antingen i form av gelatinkapslar eller i form av olja - - . De bästa produkterna tycks vara de som har den högsta halten av EPA i förhållande till DHA. - - -
Helst bör man välja en produkt som också innehåller lite E-vitamin för att skydda oljan mot den eventuella oxidation som kan göra den ineffektiv eller rent av skadlig. Flera författare rekommenderar att man kombinerar intaget av fiskolja med ett vitamintillskott som innehåller vitamin E - - , vitamin C - - och selen för att undvika oxidation av omega-3 inne i kroppen." (min fetstil)
När jag hade läst detta, det var en fredagkväll, sprang jag ut dan därpå (lördag) till vår hälsokostbutik med boken i högsta hugg och visade för expediten. Hon plockade fram alla omega-3-preparat de hade i affären och vi läste igenom alla redovisningarna. En del märken redovisade inte mängden EPA eller DHA och dem sorterade jag genast bort. Till slut kom vi fram till MorEPA, som hon erkände att hon åt själv. Den valde också jag. Kapslarna är väl stora för min smak (man tar bara en om dan), men det finns mindre som heter MorEPA Mini och den passar mej bättre. Då får man ta två om dan, till frukost och till middan.
Nyligen hittade jag "Sprättägg med OMEGA från frigående höns inomhus, utfodrade med vegetabiliskt foder berikat med fettsyror (Omega 3) från linfrön" som det står på kartongen. Den är vit med himmelsblå etikett. Det som fick mej att välja precis den här sorten är just att hönornas foder är berikat med olja från linfrö. Jag upptäckte min kartong på en coop-butik.
Jag tycker det är synd att man i den medicinska debatten helt bortser från Servan-Schreibers information om betydelsen av omega 3 för cellmembranen i hjärnan. När tänker någon ta upp den viktiga detaljen?
Etiketter: hjärnkemi
Banan + vattenmelon = enkel fruktsallad
Nu finns kärnfria vattenmeloner att köpa.
Har man ett litet hushåll be att få den delad till en fjärdedel. Vissa grönsaksdiskar har redan gjort det, välj i så fall en sådan bit. Vattenmelon är inte så hållbar. Den måste ätas upp rätt omgående även när den ligger i kylskåp.
En trevlig färgglad och mild fruktsallad för en person (ett mellanmål?) får man av två fingertjocka skivor vattenmelon, om man skär från änden. Har man hunnit in en bit på klyftan, räcker det med en skiva. Skär bort skalet och dela i tärningar. Lägg i en dessertskål eller djup tallrik. Tag en halv banan, dela på längden, skiva och blanda med vattenmelonen. De här proportionerna balanserar smaken bra. Det får inte bli för mycket banan.
För extra matighet skeda över Tofu vanilj- eller jordgubbsglass. Pudra över kanel. Särskilt till jordgubbssmak ger kanelen en fin brytning. Tofu Line är gjord på soja och innehåller inga som helst mjölkprodukter. Smaken är krämig, när burken fått stå framme några minuter.
Brygg gärna te på blåbärsblad med halva mängden hett vatten. När det dragit färdigt (tar 5 min), späd med kallt. Lägg också i några isbitar. På det här sättet slipper man ilningar i tänderna om man har problem med bara tandhalsar.
Att bygga ut ett mellanmål på det här sättet gör att man småäter mindre. Mättnadskänslan håller i sej längre och det mår man bara bra av!
Naturliga insulinkällor som minskar sockerkicken är kanel och torkade blåbärsblad. Senare när granatäpplena kommer kan man ta de kärnorna i stället för vattenmelon, om den inte finns att få tag på. Granatäppelkärnor innehåller också naturligt insulin. Men se upp med mängden, de är nämligen lätt laxerande!
Har man ett litet hushåll be att få den delad till en fjärdedel. Vissa grönsaksdiskar har redan gjort det, välj i så fall en sådan bit. Vattenmelon är inte så hållbar. Den måste ätas upp rätt omgående även när den ligger i kylskåp.
En trevlig färgglad och mild fruktsallad för en person (ett mellanmål?) får man av två fingertjocka skivor vattenmelon, om man skär från änden. Har man hunnit in en bit på klyftan, räcker det med en skiva. Skär bort skalet och dela i tärningar. Lägg i en dessertskål eller djup tallrik. Tag en halv banan, dela på längden, skiva och blanda med vattenmelonen. De här proportionerna balanserar smaken bra. Det får inte bli för mycket banan.
För extra matighet skeda över Tofu vanilj- eller jordgubbsglass. Pudra över kanel. Särskilt till jordgubbssmak ger kanelen en fin brytning. Tofu Line är gjord på soja och innehåller inga som helst mjölkprodukter. Smaken är krämig, när burken fått stå framme några minuter.
Brygg gärna te på blåbärsblad med halva mängden hett vatten. När det dragit färdigt (tar 5 min), späd med kallt. Lägg också i några isbitar. På det här sättet slipper man ilningar i tänderna om man har problem med bara tandhalsar.
Att bygga ut ett mellanmål på det här sättet gör att man småäter mindre. Mättnadskänslan håller i sej längre och det mår man bara bra av!
Naturliga insulinkällor som minskar sockerkicken är kanel och torkade blåbärsblad. Senare när granatäpplena kommer kan man ta de kärnorna i stället för vattenmelon, om den inte finns att få tag på. Granatäppelkärnor innehåller också naturligt insulin. Men se upp med mängden, de är nämligen lätt laxerande!
Etiketter: Frukt
