tisdag, september 01, 2009
SVENSK KÖRSBÄRSSKÖRD
Min man kom sent hem på kvällen med en hel konsumkasse i plast full med svenska surkörsbär. Dessa är de bästa för allehanda konserver, t ex likör som får en alldeles utsökt smak! Däremot blir körsbärskompott i starkaste laget.
Kvällen var som sagt sen och jag bad min man knyta till handtagen på kassen och ställa in den längst ner i kylskåpet till nästa dag. Då hade fruktvätskan delvis tagit sej igenom plasten och hamnat på glasskivan ovanför grönsakslådorna. Jag lämpade över kassen till diskhon, medan jag funderade över hur jag skulle göra.
Jag hade redan studerat mina kokböcker och tänkt ut hur jag skulle dela upp den imponerande skörden. De finaste bären skulle styckfrysas, de mosigaste kunde bli likör och resten fick bli kompott – eller sylt som man också kan kalla det.
Så plockade jag fram durkslaget och började ösa upp bären för att kärna ur. Då märkte jag att kvalitén inte var den bästa. De två hinkar som den givmilda damen kommit med och låtit sällskapet dela på, hade nog stått ett tag… Rensningsarbetet blev tungt, trots att jag bänkat mej med gryta, soppåse och extra skål (för de finaste bären) vid diskbänken med luckorna öppna för knäna. Bären var dessutom olika stora. När första koket var klart (här behövdes ingen bottenskyla vatten inte!) och första brickan i frysen (med de urkärnade bären tätt, tätt lagda), var det dags för paus och energipåfyllning. Även mental sådan kunde jag behöva, eftersom jag var ensam hemma.
Min gamla arbetskamrat fick bli den som tog emot den glada nyheten om den överväldigande bärgåvan. ”Lade du dom inte på brickor?” frågade hon genast. ”Jag lägger alltid ut mina nyplockade bär på brickor. De ska ligga tätt, tätt så de inte tynger ner varann. Sen kan man ställa dom i kylskåpet och då kan de hålla flera dar, tills man hunnit rensa allt. Det har jag lärt mej den hårda vägen!” Hon har en kolonilott där hon odlar mängder med hallon…
Då kom jag att tänka på min mormors gamla stora ovala plåtbricka. Den skulle nog räcka. Jag drog ut skärbrädan, ställde brickan på den och täckte med en reklambroschyr med glättat papper (så jag skulle slippa trycksvärtan) och började sleva upp bären där. Genast gick grovrensningen som en dans! Det var åtskilliga bär som kunde kastas direkt. De återstående gick snabbt att bedöma hur fasta de var och kärna ur. De bästa gick som sagt till styckfrysning. Så i fortsättningen rensar jag mina bärgåvor på bricka!
Förutom flera burkar med körsbärssylt/kompott (surkörsbär kräver mer syltsocker än turkiska bigarråer!) som är mycket god till ostkaka (se ’Ugnsbakat’) och ugnspannkaka (däremot inte till glass, där blir den för sur) och två halvliterburkar styckfrysta bär, fick jag också en liten sats körsbärslikör. Se recept nedan. Det är ett gammalt urklipp som jag haft i min matpärm länge, länge.
Körsbärslikör:
350 ml Reimersholms Brännvin Special
½kg ungefär av surkörsbär, urkärnade
300g ca vitt strösocker (JA, det ohyggliga oanvändbara som kleggar igen hjärnan, så man äter mer än kroppen behöver! Ingen annan typ av socker duger här, om likören ska bli klar och inte simmig).
Häll bären i en literburk med tätt skruvlock, så den kan vändas uppochner och skakas utan att det läcker. Har man inte det, får man röra i omgångar med lattesked i stället, tills sockret löst sej efter några veckor.
Strö över sockret och häll sen i spriten. Skaka eller rör om väl. Kolla regelbundet och upprepa tills allt socker verkligen smält.
Ska därefter stå svalt och mörkt (det senare viktigast) i 5-6 månader. Silas sen upp på flaska. Likören blir inte sämre av att glömmas ytterligare ett år (om man kan hålla sej).
De avsilade körsbären tar man hand om så här:
En flaska Chianti rödvin eller annat rött vin med ton av körsbär hälls över de urlakade bären från likören. Sätt på locket och vänd eller rör om. Glöm burken även denna gång ett par månader. Sila sen över på flaska.
”Vinet drar sötma och sprit ur bären till ett körsbärsvin att njutas kylt i sommarkvällen när det är dags att göra nästa års likör” lovar tidningen.
Jag ska absolut pröva det här – nån gång i januari nästa år förmodligen.
Kvällen var som sagt sen och jag bad min man knyta till handtagen på kassen och ställa in den längst ner i kylskåpet till nästa dag. Då hade fruktvätskan delvis tagit sej igenom plasten och hamnat på glasskivan ovanför grönsakslådorna. Jag lämpade över kassen till diskhon, medan jag funderade över hur jag skulle göra.
Jag hade redan studerat mina kokböcker och tänkt ut hur jag skulle dela upp den imponerande skörden. De finaste bären skulle styckfrysas, de mosigaste kunde bli likör och resten fick bli kompott – eller sylt som man också kan kalla det.
Så plockade jag fram durkslaget och började ösa upp bären för att kärna ur. Då märkte jag att kvalitén inte var den bästa. De två hinkar som den givmilda damen kommit med och låtit sällskapet dela på, hade nog stått ett tag… Rensningsarbetet blev tungt, trots att jag bänkat mej med gryta, soppåse och extra skål (för de finaste bären) vid diskbänken med luckorna öppna för knäna. Bären var dessutom olika stora. När första koket var klart (här behövdes ingen bottenskyla vatten inte!) och första brickan i frysen (med de urkärnade bären tätt, tätt lagda), var det dags för paus och energipåfyllning. Även mental sådan kunde jag behöva, eftersom jag var ensam hemma.
Min gamla arbetskamrat fick bli den som tog emot den glada nyheten om den överväldigande bärgåvan. ”Lade du dom inte på brickor?” frågade hon genast. ”Jag lägger alltid ut mina nyplockade bär på brickor. De ska ligga tätt, tätt så de inte tynger ner varann. Sen kan man ställa dom i kylskåpet och då kan de hålla flera dar, tills man hunnit rensa allt. Det har jag lärt mej den hårda vägen!” Hon har en kolonilott där hon odlar mängder med hallon…
Då kom jag att tänka på min mormors gamla stora ovala plåtbricka. Den skulle nog räcka. Jag drog ut skärbrädan, ställde brickan på den och täckte med en reklambroschyr med glättat papper (så jag skulle slippa trycksvärtan) och började sleva upp bären där. Genast gick grovrensningen som en dans! Det var åtskilliga bär som kunde kastas direkt. De återstående gick snabbt att bedöma hur fasta de var och kärna ur. De bästa gick som sagt till styckfrysning. Så i fortsättningen rensar jag mina bärgåvor på bricka!
Förutom flera burkar med körsbärssylt/kompott (surkörsbär kräver mer syltsocker än turkiska bigarråer!) som är mycket god till ostkaka (se ’Ugnsbakat’) och ugnspannkaka (däremot inte till glass, där blir den för sur) och två halvliterburkar styckfrysta bär, fick jag också en liten sats körsbärslikör. Se recept nedan. Det är ett gammalt urklipp som jag haft i min matpärm länge, länge.
Körsbärslikör:
350 ml Reimersholms Brännvin Special
½kg ungefär av surkörsbär, urkärnade
300g ca vitt strösocker (JA, det ohyggliga oanvändbara som kleggar igen hjärnan, så man äter mer än kroppen behöver! Ingen annan typ av socker duger här, om likören ska bli klar och inte simmig).
Häll bären i en literburk med tätt skruvlock, så den kan vändas uppochner och skakas utan att det läcker. Har man inte det, får man röra i omgångar med lattesked i stället, tills sockret löst sej efter några veckor.
Strö över sockret och häll sen i spriten. Skaka eller rör om väl. Kolla regelbundet och upprepa tills allt socker verkligen smält.
Ska därefter stå svalt och mörkt (det senare viktigast) i 5-6 månader. Silas sen upp på flaska. Likören blir inte sämre av att glömmas ytterligare ett år (om man kan hålla sej).
De avsilade körsbären tar man hand om så här:
En flaska Chianti rödvin eller annat rött vin med ton av körsbär hälls över de urlakade bären från likören. Sätt på locket och vänd eller rör om. Glöm burken även denna gång ett par månader. Sila sen över på flaska.
”Vinet drar sötma och sprit ur bären till ett körsbärsvin att njutas kylt i sommarkvällen när det är dags att göra nästa års likör” lovar tidningen.
Jag ska absolut pröva det här – nån gång i januari nästa år förmodligen.
Etiketter: Frukt
onsdag, augusti 19, 2009
Körsbärskompott
Har man IBS (överkänslig matsmältning) är alla färska frukter och bär bannlysta, eftersom råa delar av skal och fruktkött bildar gaser i tunntarmen och det skapar stora besvär. Till slut längtar man ihjäl sej efter något fruktsmakande! Då gäller det att ha en god ersättning.
I en av KF:s medlemstidningar (Coop Mersmak nr 6/7) kom så det trevliga receptet på körsbärskompott, naturligtvis med alldeles för mycket socker. Då kostade bigarråerna 70kr kilot. Nu kostar de 160kr! Men vad offrar man inte för lite god fruktsmak på tungan? Dessutom ger de grovkrossade körsbären en trevlig konsistens åt kompotten. Enklast gör man så här, om det fortfarande finns körsbär i trädgården…
Ca 1 liter (8 hg) körsbär sköljs och befrias från skaft och kärnor. Jag brukar ta det stora durkslaget för spaghetti och häller ner hälften åt gången av bären där. När jag sedan använder kärntången låter jag kärnorna sprätta ner i durkslaget. Det gäller att ’sikta’ lågt.
Bären läggs i lagom stor kastrull med en bottenskyla vatten. Sen tömmer jag enkelt skräpet i kompostpåsen innan jag lägger ner nästa omgång bär för rensning.
Kastrullen sätts på spisen och bären får koka upp. Får sen sjuda i 10 min. Då trycks bären sönder med en potatisstöt. Sjud vidare i 5 min. För oss IBS:are är det viktigt att bären är ordentligt genomkokta. Annars kan de bilda gaser och ge diarré (mycket smärtsamt i en känslig mage).
Höj värmen och häll i syltsocker (Dansukker). Det är svårt att ange mängden. Man ska absolut inte ta så mycket som det står på påsen! Jag brukar smaka av. 3/4 dl brukar räcka Det är bärsmaken som ska dominera.
När kompotten kommit upp i värme ska den koka ca 8 min. Den blir lite rinnig men det är bara att föredra t ex till ostkaka. Låt svalna något och häll upp i en glasburk som ställs i kylen tills den ska användas.
Den nykokta kompotten är god till ostkaka som sagt, gärna gårdagens som stått i kylskåpet, men också till Jordgubbspannkaka i stället för de marinerade jordgubbarna (se ’Pannkaka’). Då häller man den över den nygräddade ugnspannkakan, så saften kan sugas in.
Nu för tiden är de flesta sylter och marmelader ”översockrade”. Vi behöver inte lika mycket socker som förr, när man var hänvisad till skafferier och jordkällare för långtidsförvaringen. Däremot ska konserverna hålla på snabbköpens hyllor, där de inte står särskilt länge. Sockret borde man alltså kunna minska på! Dessutom har vi bär och frukt tillgängliga året runt och behöver inte sylta in en hel årsskörd för förvaring. Hemma kan vi kosta på oss att göra mindre mängder som kan förvaras i kyl och därför inte behöver lika mycket socker som konserveringsmedel. Godare blir det också när inte sockersmaken dominerar!
I en av KF:s medlemstidningar (Coop Mersmak nr 6/7) kom så det trevliga receptet på körsbärskompott, naturligtvis med alldeles för mycket socker. Då kostade bigarråerna 70kr kilot. Nu kostar de 160kr! Men vad offrar man inte för lite god fruktsmak på tungan? Dessutom ger de grovkrossade körsbären en trevlig konsistens åt kompotten. Enklast gör man så här, om det fortfarande finns körsbär i trädgården…
Ca 1 liter (8 hg) körsbär sköljs och befrias från skaft och kärnor. Jag brukar ta det stora durkslaget för spaghetti och häller ner hälften åt gången av bären där. När jag sedan använder kärntången låter jag kärnorna sprätta ner i durkslaget. Det gäller att ’sikta’ lågt.
Bären läggs i lagom stor kastrull med en bottenskyla vatten. Sen tömmer jag enkelt skräpet i kompostpåsen innan jag lägger ner nästa omgång bär för rensning.
Kastrullen sätts på spisen och bären får koka upp. Får sen sjuda i 10 min. Då trycks bären sönder med en potatisstöt. Sjud vidare i 5 min. För oss IBS:are är det viktigt att bären är ordentligt genomkokta. Annars kan de bilda gaser och ge diarré (mycket smärtsamt i en känslig mage).
Höj värmen och häll i syltsocker (Dansukker). Det är svårt att ange mängden. Man ska absolut inte ta så mycket som det står på påsen! Jag brukar smaka av. 3/4 dl brukar räcka Det är bärsmaken som ska dominera.
När kompotten kommit upp i värme ska den koka ca 8 min. Den blir lite rinnig men det är bara att föredra t ex till ostkaka. Låt svalna något och häll upp i en glasburk som ställs i kylen tills den ska användas.
Den nykokta kompotten är god till ostkaka som sagt, gärna gårdagens som stått i kylskåpet, men också till Jordgubbspannkaka i stället för de marinerade jordgubbarna (se ’Pannkaka’). Då häller man den över den nygräddade ugnspannkakan, så saften kan sugas in.
Nu för tiden är de flesta sylter och marmelader ”översockrade”. Vi behöver inte lika mycket socker som förr, när man var hänvisad till skafferier och jordkällare för långtidsförvaringen. Däremot ska konserverna hålla på snabbköpens hyllor, där de inte står särskilt länge. Sockret borde man alltså kunna minska på! Dessutom har vi bär och frukt tillgängliga året runt och behöver inte sylta in en hel årsskörd för förvaring. Hemma kan vi kosta på oss att göra mindre mängder som kan förvaras i kyl och därför inte behöver lika mycket socker som konserveringsmedel. Godare blir det också när inte sockersmaken dominerar!
Etiketter: Frukt
lördag, augusti 02, 2008
ALLIANSSYLT - blandade bär
Vi har en ’skyddsängel’ som tittar till oss ibland med bär och blommor från sin stora trädgård. Sommarens första rabarber, smala och röda, brukar hon komma med. Men nu är det färdigätet med rabarber för min del. De är nämligen gasbildande och det är inget för en IBS-are (se ’IBS’ under Recept) hur goda de än är. Senast kom hon med små burkar (halvliters) med krusbär, röda vinbär och hallon.
Jag satte mej genast med Fogtdals Matlexikon och slog på ’Hallon’. I slutet hittade jag hallonsylt och i den inramade tipsrutan, Allianssylt. Där ingick inte bara de bär jag fått utan också körsbär. Det var ungefär lika mycket bär i burkarna, utom hallonen som var dubbelt så mycket. Så jag köpte ungefär samma mängd bigarråer, som jag kärnade ur och delade i fyra bitar.
Efter rensningen av bären (krusbären snoppas med sax) gjorde jag (ungefär) som det stod:
I stora syltgrytan (3 lit) varvade jag
krusbären längst ner, de skulle ta värmen först,
sedan de röda vinbären, ungefär lika mycket,
de delade körsbären i fjärdedelar och sist
hallonen, dubbelt så mycket.
Över varje lager strödde jag försiktigt med fruktsocker, en tesked eller två på varje lager.
Sen skulle det hela stå svalt till nästa dag.
Dagen därpå skulle allt hettas upp mycket långsamt, förmodligen för att spara formen på hallonen, men de säckade naturligtvis så småningom. Jag började på läge 2 och ökade sedan vartefter. Bären skulle sjuda en kvart, men de fick stå tills krusbären mjuknat. Det var då hallonen gav upp, men det hade jag räknat med.
Sen tog jag fram syltsockret (DanSukker) och rörde ner vartefter, medan jag smakade av att det blev rätt sötma. Kanske tre dl syltsocker till två liter sylt. Numera är jag inte så förtjust i illande sockersmak.
Jag följde anvisningen på påsen och lät koka i 4 min, under ständig omrörning på slutet. Sen fick sylten svalna lite, innan jag fyllde ett par gamla honungsburkar och genast skruvade på locken, så jag får 'vakuumeffekten'. Jag vill ha sylt i glas.
Pektinmängden blev fin. Det är enda anledningen till att jag använder Syltsocker. De små krusbären var ganska gröna och när jag valde bigarråer tog jag de ljusaste, för pektinets skull. Den varierade bärsmaken med sin lagoma sötma passar alldeles utmärkt till TofuLines vaniljglass. Med ”Ett Smältande Ögonblick” (se 'Bakat') krossat på toppen blir det en festdessert.
Jag satte mej genast med Fogtdals Matlexikon och slog på ’Hallon’. I slutet hittade jag hallonsylt och i den inramade tipsrutan, Allianssylt. Där ingick inte bara de bär jag fått utan också körsbär. Det var ungefär lika mycket bär i burkarna, utom hallonen som var dubbelt så mycket. Så jag köpte ungefär samma mängd bigarråer, som jag kärnade ur och delade i fyra bitar.
Efter rensningen av bären (krusbären snoppas med sax) gjorde jag (ungefär) som det stod:
I stora syltgrytan (3 lit) varvade jag
krusbären längst ner, de skulle ta värmen först,
sedan de röda vinbären, ungefär lika mycket,
de delade körsbären i fjärdedelar och sist
hallonen, dubbelt så mycket.
Över varje lager strödde jag försiktigt med fruktsocker, en tesked eller två på varje lager.
Sen skulle det hela stå svalt till nästa dag.
Dagen därpå skulle allt hettas upp mycket långsamt, förmodligen för att spara formen på hallonen, men de säckade naturligtvis så småningom. Jag började på läge 2 och ökade sedan vartefter. Bären skulle sjuda en kvart, men de fick stå tills krusbären mjuknat. Det var då hallonen gav upp, men det hade jag räknat med.
Sen tog jag fram syltsockret (DanSukker) och rörde ner vartefter, medan jag smakade av att det blev rätt sötma. Kanske tre dl syltsocker till två liter sylt. Numera är jag inte så förtjust i illande sockersmak.
Jag följde anvisningen på påsen och lät koka i 4 min, under ständig omrörning på slutet. Sen fick sylten svalna lite, innan jag fyllde ett par gamla honungsburkar och genast skruvade på locken, så jag får 'vakuumeffekten'. Jag vill ha sylt i glas.
Pektinmängden blev fin. Det är enda anledningen till att jag använder Syltsocker. De små krusbären var ganska gröna och när jag valde bigarråer tog jag de ljusaste, för pektinets skull. Den varierade bärsmaken med sin lagoma sötma passar alldeles utmärkt till TofuLines vaniljglass. Med ”Ett Smältande Ögonblick” (se 'Bakat') krossat på toppen blir det en festdessert.
Etiketter: Frukt
onsdag, maj 28, 2008
BÄRÄPPELMOS
Det är min man som vill ha sylt på morrongröten. Han är inte låghormonprofil… Ibland får vi bär av snälla människor som har fullt i frysen av lingon eller röda vinbär. Då gör vi så här:
När det finns billiga äpplen i handeln, köper vi ca två kilo samt en stor apelsin. Vi ser också till att ha syltsocker (DanSukker) hemma. Ett paket brukar räcka. Vi mosar de mjukkokta äpplena med potatisstöt, den vågformade typen, och passerar alltså inte moset. Det är min man som får göra det här, eftersom det är han som ska ha det i första hand. Jag får passa mej eftersom jag är sockerbero-ende. Men det här moset blir så gott och innehåller väldigt lite socker, eftersom vi förvarar burkarna i kylen, så jag brukar unna mej lite. Burkarna töms fort…
I en stor gryta (3 liter åtminstone)
pressas saften av en stor apelsin. Enklast är att skära den i fyra delar och krama ur.
Tillsätt ungefär ½dl vatten. Man ser sen hur det täcker äppelbitarna.
Ca 2kg äpplen skalas och skärs i mindre bitar (kärnhuset tas bort). Lägg i grytan och skaka om äppelbitarna vartefter, så de täcks av apelsinsaften. De behåller då sin ljusa färg. Låt koka upp. Äppelbitarna ska nu kokas mjuka på medelvärme. Passa och rör då och då mot botten. När de börjar bli mosiga, pressar man sönder dem med en potatisstöt.
Färska eller frysta bär hälls i. Man bestämmer själv hur mycket man vill ha och vilken sort. Det går bra att blanda. Höj värmen, för nu ska moset kokas ihop med syltsockret. Rör ner sockret lite i taget och följ anvisningen på sockerpåsen, men ta inte lika stor mängd utan smaka av efterhand som sockret löser sej.
Syltsocker med pektin (DanSukker):
Till ca 2kg mos tar man bara halva mängden, ca 1kg.
Koka 2-5 min.
Dra grytan av spisen och låt svalna en kvart innan sylten hälls på rena glasburkar och locken sätts på, alternativt tar man gamla glassburkar. Ställ ut att svalna innan de förvaras vidare i kyl/sval.
Det blir 3-4 burkar som går åt fort!
Den största vinsten med att minska på sockret är att de andra smakerna kommer fram. Man ska minnas att förr i tiden, före frysförvaringen t ex, var inkokning med socker en konserveringsmetod. Det var sockermängden som bevarade innehållet. Burkarna skulle stå i bästa fall svalt, inte i kyl som vi är vana vid. Däremot på hyllorna i affären behövs sockret som konserverande medel!
Därför är det en god idé att börja koka mindre mängder för egen användning. Det är dags att börja minska på sockret i sylt och mos. Det behövs inte lika mycket när man har burkarna i kyl eller sval. På det här sättet kan man göra mindre mängder vartefter man behöver och kan utnyttja extrapriser. Dessutom blir smaken rikare och godare av de frukter och bär man använder, när man minskar sockermängden.
Alternativ:
Om man inte har egna plockade eller frysta bär, ta en förpackning frysta Trädgårdsbär ca 225g eller någon annan sort som du tycker om och blanda ner. Bären ska vara den mindre mängden i moset.
OBS! Har bären frusit ihop till en klump, måste de tinas i grytan innan sockret rörs ner.
När det finns billiga äpplen i handeln, köper vi ca två kilo samt en stor apelsin. Vi ser också till att ha syltsocker (DanSukker) hemma. Ett paket brukar räcka. Vi mosar de mjukkokta äpplena med potatisstöt, den vågformade typen, och passerar alltså inte moset. Det är min man som får göra det här, eftersom det är han som ska ha det i första hand. Jag får passa mej eftersom jag är sockerbero-ende. Men det här moset blir så gott och innehåller väldigt lite socker, eftersom vi förvarar burkarna i kylen, så jag brukar unna mej lite. Burkarna töms fort…
I en stor gryta (3 liter åtminstone)
pressas saften av en stor apelsin. Enklast är att skära den i fyra delar och krama ur.
Tillsätt ungefär ½dl vatten. Man ser sen hur det täcker äppelbitarna.
Ca 2kg äpplen skalas och skärs i mindre bitar (kärnhuset tas bort). Lägg i grytan och skaka om äppelbitarna vartefter, så de täcks av apelsinsaften. De behåller då sin ljusa färg. Låt koka upp. Äppelbitarna ska nu kokas mjuka på medelvärme. Passa och rör då och då mot botten. När de börjar bli mosiga, pressar man sönder dem med en potatisstöt.
Färska eller frysta bär hälls i. Man bestämmer själv hur mycket man vill ha och vilken sort. Det går bra att blanda. Höj värmen, för nu ska moset kokas ihop med syltsockret. Rör ner sockret lite i taget och följ anvisningen på sockerpåsen, men ta inte lika stor mängd utan smaka av efterhand som sockret löser sej.
Syltsocker med pektin (DanSukker):
Till ca 2kg mos tar man bara halva mängden, ca 1kg.
Koka 2-5 min.
Dra grytan av spisen och låt svalna en kvart innan sylten hälls på rena glasburkar och locken sätts på, alternativt tar man gamla glassburkar. Ställ ut att svalna innan de förvaras vidare i kyl/sval.
Det blir 3-4 burkar som går åt fort!
Den största vinsten med att minska på sockret är att de andra smakerna kommer fram. Man ska minnas att förr i tiden, före frysförvaringen t ex, var inkokning med socker en konserveringsmetod. Det var sockermängden som bevarade innehållet. Burkarna skulle stå i bästa fall svalt, inte i kyl som vi är vana vid. Däremot på hyllorna i affären behövs sockret som konserverande medel!
Därför är det en god idé att börja koka mindre mängder för egen användning. Det är dags att börja minska på sockret i sylt och mos. Det behövs inte lika mycket när man har burkarna i kyl eller sval. På det här sättet kan man göra mindre mängder vartefter man behöver och kan utnyttja extrapriser. Dessutom blir smaken rikare och godare av de frukter och bär man använder, när man minskar sockermängden.
Alternativ:
Om man inte har egna plockade eller frysta bär, ta en förpackning frysta Trädgårdsbär ca 225g eller någon annan sort som du tycker om och blanda ner. Bären ska vara den mindre mängden i moset.
OBS! Har bären frusit ihop till en klump, måste de tinas i grytan innan sockret rörs ner.
Etiketter: Frukt
torsdag, juli 26, 2007
Aprikossylt med fruktsocker
Grundreceptet har jag plockat från Hemköp. Där görs sylten på torkade aprikoser. Det är bara att ta lika stor mängd som färska och lägga i blöt under natten. Sen kokar man dem mjuka i 30 min och häller bort vattnet. Fortsätt sen efter mitt recept:
Ett halvt kilo färska aprikoser sköljs, delas och skärs i smala klyftor. De mosar sej lättare då, när man kokar sönder dem. Lägg i kastrull. Om någon kärna delar sej och 'mandeln' faller ur, kan man hacka den och lägga i. För smakens skull. Men tänk på att alla kärnor (plommon, persikor, nektariner, körsbär och bittermandel) innehåller blåsyra/cyan, ett gift som man får vara försiktig med.
Spara ca fyra av de vackraste frukterna och skär även dessa i smala klyftor. De läggs i på slutet för att ge lite 'struktur' åt sylten.
Saften från en stor apelsin hälls ner.
Låt sjuda tills det blir mos, tar ca en halv timme. Rör om och kläm sönder frukten under tiden.
Mät upp 2dl fruktsocker och 1dl rårörsocker (för smakens skull) och rör ner.
Lägg också i de sparade fruktbitarna.
Koka upp och låt puttra i 20 min på svag värme och rör om då och då.
Låt sen svalna något och häll upp på burk. Förvara i kylskåpet.
Sylten blir simmig och passar till glass bl a.
På bröd rinner den kanske.
Prova ut vad du vill ha den till.
Framför allt vågar en sockerberoende som jag unna sej lite sött på tungan på det här sättet.
Ett halvt kilo färska aprikoser sköljs, delas och skärs i smala klyftor. De mosar sej lättare då, när man kokar sönder dem. Lägg i kastrull. Om någon kärna delar sej och 'mandeln' faller ur, kan man hacka den och lägga i. För smakens skull. Men tänk på att alla kärnor (plommon, persikor, nektariner, körsbär och bittermandel) innehåller blåsyra/cyan, ett gift som man får vara försiktig med.
Spara ca fyra av de vackraste frukterna och skär även dessa i smala klyftor. De läggs i på slutet för att ge lite 'struktur' åt sylten.
Saften från en stor apelsin hälls ner.
Låt sjuda tills det blir mos, tar ca en halv timme. Rör om och kläm sönder frukten under tiden.
Mät upp 2dl fruktsocker och 1dl rårörsocker (för smakens skull) och rör ner.
Lägg också i de sparade fruktbitarna.
Koka upp och låt puttra i 20 min på svag värme och rör om då och då.
Låt sen svalna något och häll upp på burk. Förvara i kylskåpet.
Sylten blir simmig och passar till glass bl a.
På bröd rinner den kanske.
Prova ut vad du vill ha den till.
Framför allt vågar en sockerberoende som jag unna sej lite sött på tungan på det här sättet.
Etiketter: Frukt
lördag, december 02, 2006
Marmelad för sockerberoende
Te med rostat bröd och marmelad - något jag längtat efter, sen jag insåg att jag var sockerberoende med låg hormonprofil och blev tvungen att avstå! Det rostade brödet ska vara lite ljummet så att smöret (Bregott i mitt fall) precis börjar smälta...
Brödet har jag hittat. Det finns gott om fiberrost i färdiga skivor. Jag suger ur luften ur förpackningen, försluter väl och fryser in. Sen plockar jag ut några skivor i taget och lägger i en vanlig plastpåse för att tina i lugn och ro. När det är dags för tepaus, tar jag en eller två skivor - helt färska - och rostar.
Teet - numera har jag slutat dricka svart te. Friggs gröna med vanilj tycker jag mycket om, men olika örtteer passar också bra som citronmeliss (ska dra ordentligt), salvia eller kamomill. Till det sista lägger jag gärna ett blad geranium (doftpelargon) för att höja smaken lite.
Marmeladen däremot har länge varit ett problem. För mycket socker! Dessutom har jag bara tandhalsar så jag får se upp med apelsin och citron. Det får inte bli för surt. Därför blev jag så glad, när jag hittade en ny fransk marmelad på CoopKonsum:
ST. DALFOUR med olika smaker.
Man kan välja på Royal Fikon, Fyra Frukter (vilda björnbär, svarta körsbär, jordgubbar och hallon - utsökt!), Aprikos och Apelsin med Ingefära. De två sista är säkert för syrliga för mej, så de har jag ännu inte prövat. De innehåller hög halt av frukt, har varken socker eller sötningsmedel tillsatt. Däremot är de sötade med koncentrerad fruktjuice. Fruktpektin är tillsatt samt en viss mängd citronsaft. Sockret är framför allt fruktos - något som vi alla sockerberoende blir glada över.
Smaken är verkligen utsökt, men priset är naturligtvis därefter. Å andra sidan, snålar man med socker som jag är tvungen att göra, så behövs inte så mycket varje gång. Min erfarenhet är att i regel tillsätts alldeles för mycket socker både i färdiga produkter och i recept för eget bruk. Det mesta är 'översötat' och man blir blasé på sötman. Se artikel om fruktsocker den 30 okt. Dessutom försvinner den naturliga smaken i allt det söta.
Naturligtvis får jag använda en del av viljestyrkan för att inte sätta i mej för många marmeladsmörgåsar på en gång - en är lagom. Men i och med den väl balanserade mängden med fruktsocker har jag inga problem att säja nej. Inte heller när brödet är av graham.
Det är vitt vetemjöl och vanligt socker/sötningsmedel som är den stora faran.
Brödet har jag hittat. Det finns gott om fiberrost i färdiga skivor. Jag suger ur luften ur förpackningen, försluter väl och fryser in. Sen plockar jag ut några skivor i taget och lägger i en vanlig plastpåse för att tina i lugn och ro. När det är dags för tepaus, tar jag en eller två skivor - helt färska - och rostar.
Teet - numera har jag slutat dricka svart te. Friggs gröna med vanilj tycker jag mycket om, men olika örtteer passar också bra som citronmeliss (ska dra ordentligt), salvia eller kamomill. Till det sista lägger jag gärna ett blad geranium (doftpelargon) för att höja smaken lite.
Marmeladen däremot har länge varit ett problem. För mycket socker! Dessutom har jag bara tandhalsar så jag får se upp med apelsin och citron. Det får inte bli för surt. Därför blev jag så glad, när jag hittade en ny fransk marmelad på CoopKonsum:
ST. DALFOUR med olika smaker.
Man kan välja på Royal Fikon, Fyra Frukter (vilda björnbär, svarta körsbär, jordgubbar och hallon - utsökt!), Aprikos och Apelsin med Ingefära. De två sista är säkert för syrliga för mej, så de har jag ännu inte prövat. De innehåller hög halt av frukt, har varken socker eller sötningsmedel tillsatt. Däremot är de sötade med koncentrerad fruktjuice. Fruktpektin är tillsatt samt en viss mängd citronsaft. Sockret är framför allt fruktos - något som vi alla sockerberoende blir glada över.
Smaken är verkligen utsökt, men priset är naturligtvis därefter. Å andra sidan, snålar man med socker som jag är tvungen att göra, så behövs inte så mycket varje gång. Min erfarenhet är att i regel tillsätts alldeles för mycket socker både i färdiga produkter och i recept för eget bruk. Det mesta är 'översötat' och man blir blasé på sötman. Se artikel om fruktsocker den 30 okt. Dessutom försvinner den naturliga smaken i allt det söta.
Naturligtvis får jag använda en del av viljestyrkan för att inte sätta i mej för många marmeladsmörgåsar på en gång - en är lagom. Men i och med den väl balanserade mängden med fruktsocker har jag inga problem att säja nej. Inte heller när brödet är av graham.
Det är vitt vetemjöl och vanligt socker/sötningsmedel som är den stora faran.
Etiketter: Frukt
söndag, oktober 01, 2006
Banan + vattenmelon = enkel fruktsallad
Nu finns kärnfria vattenmeloner att köpa.
Har man ett litet hushåll be att få den delad till en fjärdedel. Vissa grönsaksdiskar har redan gjort det, välj i så fall en sådan bit. Vattenmelon är inte så hållbar. Den måste ätas upp rätt omgående även när den ligger i kylskåp.
En trevlig färgglad och mild fruktsallad för en person (ett mellanmål?) får man av två fingertjocka skivor vattenmelon, om man skär från änden. Har man hunnit in en bit på klyftan, räcker det med en skiva. Skär bort skalet och dela i tärningar. Lägg i en dessertskål eller djup tallrik. Tag en halv banan, dela på längden, skiva och blanda med vattenmelonen. De här proportionerna balanserar smaken bra. Det får inte bli för mycket banan.
För extra matighet skeda över Tofu vanilj- eller jordgubbsglass. Pudra över kanel. Särskilt till jordgubbssmak ger kanelen en fin brytning. Tofu Line är gjord på soja och innehåller inga som helst mjölkprodukter. Smaken är krämig, när burken fått stå framme några minuter.
Brygg gärna te på blåbärsblad med halva mängden hett vatten. När det dragit färdigt (tar 5 min), späd med kallt. Lägg också i några isbitar. På det här sättet slipper man ilningar i tänderna om man har problem med bara tandhalsar.
Att bygga ut ett mellanmål på det här sättet gör att man småäter mindre. Mättnadskänslan håller i sej längre och det mår man bara bra av!
Naturliga insulinkällor som minskar sockerkicken är kanel och torkade blåbärsblad. Senare när granatäpplena kommer kan man ta de kärnorna i stället för vattenmelon, om den inte finns att få tag på. Granatäppelkärnor innehåller också naturligt insulin. Men se upp med mängden, de är nämligen lätt laxerande!
Har man ett litet hushåll be att få den delad till en fjärdedel. Vissa grönsaksdiskar har redan gjort det, välj i så fall en sådan bit. Vattenmelon är inte så hållbar. Den måste ätas upp rätt omgående även när den ligger i kylskåp.
En trevlig färgglad och mild fruktsallad för en person (ett mellanmål?) får man av två fingertjocka skivor vattenmelon, om man skär från änden. Har man hunnit in en bit på klyftan, räcker det med en skiva. Skär bort skalet och dela i tärningar. Lägg i en dessertskål eller djup tallrik. Tag en halv banan, dela på längden, skiva och blanda med vattenmelonen. De här proportionerna balanserar smaken bra. Det får inte bli för mycket banan.
För extra matighet skeda över Tofu vanilj- eller jordgubbsglass. Pudra över kanel. Särskilt till jordgubbssmak ger kanelen en fin brytning. Tofu Line är gjord på soja och innehåller inga som helst mjölkprodukter. Smaken är krämig, när burken fått stå framme några minuter.
Brygg gärna te på blåbärsblad med halva mängden hett vatten. När det dragit färdigt (tar 5 min), späd med kallt. Lägg också i några isbitar. På det här sättet slipper man ilningar i tänderna om man har problem med bara tandhalsar.
Att bygga ut ett mellanmål på det här sättet gör att man småäter mindre. Mättnadskänslan håller i sej längre och det mår man bara bra av!
Naturliga insulinkällor som minskar sockerkicken är kanel och torkade blåbärsblad. Senare när granatäpplena kommer kan man ta de kärnorna i stället för vattenmelon, om den inte finns att få tag på. Granatäppelkärnor innehåller också naturligt insulin. Men se upp med mängden, de är nämligen lätt laxerande!
Etiketter: Frukt
