tisdag, september 01, 2009
SVENSK KÖRSBÄRSSKÖRD
Min man kom sent hem på kvällen med en hel konsumkasse i plast full med svenska surkörsbär. Dessa är de bästa för allehanda konserver, t ex likör som får en alldeles utsökt smak! Däremot blir körsbärskompott i starkaste laget.
Kvällen var som sagt sen och jag bad min man knyta till handtagen på kassen och ställa in den längst ner i kylskåpet till nästa dag. Då hade fruktvätskan delvis tagit sej igenom plasten och hamnat på glasskivan ovanför grönsakslådorna. Jag lämpade över kassen till diskhon, medan jag funderade över hur jag skulle göra.
Jag hade redan studerat mina kokböcker och tänkt ut hur jag skulle dela upp den imponerande skörden. De finaste bären skulle styckfrysas, de mosigaste kunde bli likör och resten fick bli kompott – eller sylt som man också kan kalla det.
Så plockade jag fram durkslaget och började ösa upp bären för att kärna ur. Då märkte jag att kvalitén inte var den bästa. De två hinkar som den givmilda damen kommit med och låtit sällskapet dela på, hade nog stått ett tag… Rensningsarbetet blev tungt, trots att jag bänkat mej med gryta, soppåse och extra skål (för de finaste bären) vid diskbänken med luckorna öppna för knäna. Bären var dessutom olika stora. När första koket var klart (här behövdes ingen bottenskyla vatten inte!) och första brickan i frysen (med de urkärnade bären tätt, tätt lagda), var det dags för paus och energipåfyllning. Även mental sådan kunde jag behöva, eftersom jag var ensam hemma.
Min gamla arbetskamrat fick bli den som tog emot den glada nyheten om den överväldigande bärgåvan. ”Lade du dom inte på brickor?” frågade hon genast. ”Jag lägger alltid ut mina nyplockade bär på brickor. De ska ligga tätt, tätt så de inte tynger ner varann. Sen kan man ställa dom i kylskåpet och då kan de hålla flera dar, tills man hunnit rensa allt. Det har jag lärt mej den hårda vägen!” Hon har en kolonilott där hon odlar mängder med hallon…
Då kom jag att tänka på min mormors gamla stora ovala plåtbricka. Den skulle nog räcka. Jag drog ut skärbrädan, ställde brickan på den och täckte med en reklambroschyr med glättat papper (så jag skulle slippa trycksvärtan) och började sleva upp bären där. Genast gick grovrensningen som en dans! Det var åtskilliga bär som kunde kastas direkt. De återstående gick snabbt att bedöma hur fasta de var och kärna ur. De bästa gick som sagt till styckfrysning. Så i fortsättningen rensar jag mina bärgåvor på bricka!
Förutom flera burkar med körsbärssylt/kompott (surkörsbär kräver mer syltsocker än turkiska bigarråer!) som är mycket god till ostkaka (se ’Ugnsbakat’) och ugnspannkaka (däremot inte till glass, där blir den för sur) och två halvliterburkar styckfrysta bär, fick jag också en liten sats körsbärslikör. Se recept nedan. Det är ett gammalt urklipp som jag haft i min matpärm länge, länge.
Körsbärslikör:
350 ml Reimersholms Brännvin Special
½kg ungefär av surkörsbär, urkärnade
300g ca vitt strösocker (JA, det ohyggliga oanvändbara som kleggar igen hjärnan, så man äter mer än kroppen behöver! Ingen annan typ av socker duger här, om likören ska bli klar och inte simmig).
Häll bären i en literburk med tätt skruvlock, så den kan vändas uppochner och skakas utan att det läcker. Har man inte det, får man röra i omgångar med lattesked i stället, tills sockret löst sej efter några veckor.
Strö över sockret och häll sen i spriten. Skaka eller rör om väl. Kolla regelbundet och upprepa tills allt socker verkligen smält.
Ska därefter stå svalt och mörkt (det senare viktigast) i 5-6 månader. Silas sen upp på flaska. Likören blir inte sämre av att glömmas ytterligare ett år (om man kan hålla sej).
De avsilade körsbären tar man hand om så här:
En flaska Chianti rödvin eller annat rött vin med ton av körsbär hälls över de urlakade bären från likören. Sätt på locket och vänd eller rör om. Glöm burken även denna gång ett par månader. Sila sen över på flaska.
”Vinet drar sötma och sprit ur bären till ett körsbärsvin att njutas kylt i sommarkvällen när det är dags att göra nästa års likör” lovar tidningen.
Jag ska absolut pröva det här – nån gång i januari nästa år förmodligen.
Kvällen var som sagt sen och jag bad min man knyta till handtagen på kassen och ställa in den längst ner i kylskåpet till nästa dag. Då hade fruktvätskan delvis tagit sej igenom plasten och hamnat på glasskivan ovanför grönsakslådorna. Jag lämpade över kassen till diskhon, medan jag funderade över hur jag skulle göra.
Jag hade redan studerat mina kokböcker och tänkt ut hur jag skulle dela upp den imponerande skörden. De finaste bären skulle styckfrysas, de mosigaste kunde bli likör och resten fick bli kompott – eller sylt som man också kan kalla det.
Så plockade jag fram durkslaget och började ösa upp bären för att kärna ur. Då märkte jag att kvalitén inte var den bästa. De två hinkar som den givmilda damen kommit med och låtit sällskapet dela på, hade nog stått ett tag… Rensningsarbetet blev tungt, trots att jag bänkat mej med gryta, soppåse och extra skål (för de finaste bären) vid diskbänken med luckorna öppna för knäna. Bären var dessutom olika stora. När första koket var klart (här behövdes ingen bottenskyla vatten inte!) och första brickan i frysen (med de urkärnade bären tätt, tätt lagda), var det dags för paus och energipåfyllning. Även mental sådan kunde jag behöva, eftersom jag var ensam hemma.
Min gamla arbetskamrat fick bli den som tog emot den glada nyheten om den överväldigande bärgåvan. ”Lade du dom inte på brickor?” frågade hon genast. ”Jag lägger alltid ut mina nyplockade bär på brickor. De ska ligga tätt, tätt så de inte tynger ner varann. Sen kan man ställa dom i kylskåpet och då kan de hålla flera dar, tills man hunnit rensa allt. Det har jag lärt mej den hårda vägen!” Hon har en kolonilott där hon odlar mängder med hallon…
Då kom jag att tänka på min mormors gamla stora ovala plåtbricka. Den skulle nog räcka. Jag drog ut skärbrädan, ställde brickan på den och täckte med en reklambroschyr med glättat papper (så jag skulle slippa trycksvärtan) och började sleva upp bären där. Genast gick grovrensningen som en dans! Det var åtskilliga bär som kunde kastas direkt. De återstående gick snabbt att bedöma hur fasta de var och kärna ur. De bästa gick som sagt till styckfrysning. Så i fortsättningen rensar jag mina bärgåvor på bricka!
Förutom flera burkar med körsbärssylt/kompott (surkörsbär kräver mer syltsocker än turkiska bigarråer!) som är mycket god till ostkaka (se ’Ugnsbakat’) och ugnspannkaka (däremot inte till glass, där blir den för sur) och två halvliterburkar styckfrysta bär, fick jag också en liten sats körsbärslikör. Se recept nedan. Det är ett gammalt urklipp som jag haft i min matpärm länge, länge.
Körsbärslikör:
350 ml Reimersholms Brännvin Special
½kg ungefär av surkörsbär, urkärnade
300g ca vitt strösocker (JA, det ohyggliga oanvändbara som kleggar igen hjärnan, så man äter mer än kroppen behöver! Ingen annan typ av socker duger här, om likören ska bli klar och inte simmig).
Häll bären i en literburk med tätt skruvlock, så den kan vändas uppochner och skakas utan att det läcker. Har man inte det, får man röra i omgångar med lattesked i stället, tills sockret löst sej efter några veckor.
Strö över sockret och häll sen i spriten. Skaka eller rör om väl. Kolla regelbundet och upprepa tills allt socker verkligen smält.
Ska därefter stå svalt och mörkt (det senare viktigast) i 5-6 månader. Silas sen upp på flaska. Likören blir inte sämre av att glömmas ytterligare ett år (om man kan hålla sej).
De avsilade körsbären tar man hand om så här:
En flaska Chianti rödvin eller annat rött vin med ton av körsbär hälls över de urlakade bären från likören. Sätt på locket och vänd eller rör om. Glöm burken även denna gång ett par månader. Sila sen över på flaska.
”Vinet drar sötma och sprit ur bären till ett körsbärsvin att njutas kylt i sommarkvällen när det är dags att göra nästa års likör” lovar tidningen.
Jag ska absolut pröva det här – nån gång i januari nästa år förmodligen.
Etiketter: Frukt
# skrivet av Maia H @ 11:57 
