onsdag, december 02, 2009
KOKBOK FÖR HJÄRNAN - ett chockrosa budskap
KOKBOK FÖR HJÄRNAN
Charlotte Erlanson-Albertsson
Ica Bokförlag 2009
”Eftersom vi lever allt längre är det viktigt att hålla hjärnan ung så länge som möjligt” står det på baksidan av den ganska tunna chockrosa boken med stor och tydlig vit text. En chockande färgsignal som det är svårt att värja sej mot!
Förväntningarna kommer inte på skam, även om recepten är enkla och knappast märkvärdiga på något sätt. De är inte menade att vara det heller, eftersom så många av oss yrkesarbetar. ”Hjärnan styr oss, den är oerhört stark och det vill vi att den ska vara. Men den ska styra oss åt rätt mat och rätt belöning.” Det är Erlanson-Albertssons målsättning med kokboken.
Det som framför allt är intressant är kommentarerna till de valda ingredienserna i recepten liksom i förordet och inledningen till de olika kapitlen. T ex en vanlig grötfrukost kombinerad med bär, keso och färsk juice, där det är viktigt att juicen är färskpressad, då den köpta kan innehålla en massa socker som man bara blir trött av. Att juicen ska vara grumlig, eftersom den då innehåller så mycket fler antioxidanter. Medan havregrynen ger lång mättnadskänsla och jämnt blodsockervärde.
Därför är boken en tillgång även för vana matlagare. Här får man viktiga kompletteringar till den kunskap man redan har. Samtidigt kan nybörjare använda boken med god behållning. Däremot är beskrivningen av tillvägagångssättet ibland i mest kortfattade laget.
Dagens måltider är sammanfattade i avdelningarna FRUKOST, LUNCH, MIDDAG och EFTERRÄTT. Dessutom tillkommer BAKAT. Motiveringarna är enkla och kärnfulla.
Frukost t ex: ”På morgonen klarar man av att vara nyttig, och vi behöver därför inte skämma bort oss med godisliknande frukostar. Att sitta i lugn och ro och känna sig nyttig är tillräckligt belönande.”
Eller Lunch: ”Lunchen är ett svårt kapitel.” Flera olika funktioner krockar med varann. Dessutom skiljer det sej mellan män och kvinnor. ”Män vill ha den lagade maten, kvinnor nöjer sig med en lättare måltid.”
Middagen däremot är dagens största måltid. Det är tillåtet att bli trött efter den. Därför passar det bra med efterrätt, ”som vi absolut bör äta. I det läget är blodsockervärdet ändå högt.”
Efterrätten motiveras så här: ”Huvudrätten har gjort oss sömniga och det är helt naturligt, eftersom mättnadssignaler fungerar som sömnmedel. Men vi vill orka lite till, eftersom det är dags för efterrätt. Det här är ett perfekt tillfälle att njuta.” En liten varning också: ”Om vi inte unnar oss att äta av det goda kan vi drabbas av ätstörningar. - - Belöningar är viktiga för att befria kroppen och hjärnan från stress, som annars bryter ner oss.”
Det är bara att beklaga att Kerstin Uvnäs Mobergs forskning om oxytocin inte nått fram här, för det är precis vad rådet gäller. Nämligen frisläppning av oxytocin genom att äta god och bra mat. Men det är en helt annan bok som jag tar upp så småningom.
Till slut inleds Bakat med dessa ord: ”Ordet kompis kommer från kum panis, någon jag delar bröd med.” Även här finns en varning. Mycket har hänt sedan stenåldern, inte minst odlingen av säd och det idag så vanliga siktade mjölet: ”Vad vi inte anpassat oss till är en total utrensning av fibrer och framställning av den rena stärkelsen i brödet. - - När skorpan på ett bröd är mjuk ska vi reagera, då det kan bero på tillsatser av mjukmedel eller socker. Vi behöver inte söta degen i så hög grad.”
De goda råden och kloka recepten åtföljs av underbart vackra och färgrika bilder tagna av Ann Lindberg. Det är viktigt att också äta med ögonen: ”Hjärnan behöver färgrik mat och stimulansen ska komma både från maten och från dryckerna” står det på baksidan av pärmen. Man blir verkligen sugen bara av att bläddra! Sen får man naturligtvis anpassa råden efter vad den egna magen tål. För min del får jag ju avstå från färsk frukt, färska grönsaker och lök i alla former, eftersom de är gasbildande.
Ur kapitlet Kort Näringslära citerar jag följande under Kolhydrater: ”Vi började med att äta frukt och övergick för två miljoner år sedan till stärkelserik föda av typen rotgrönsaker, föregångare till potatisen. Kokning behövdes för att göra stärkelsen tillgänglig.”
Visste du att det som skiljer människorna från övriga däggdjur är, att vi äter lagad mat. För våra närmaste släktingar aporna tar det i stort sett hela dan att äta färska blad och grönsaker. Och sen hinner de inte med nåt annat! Medan när vi människor lagar maten, ”äter vi koncentrerat under en till två timmar och får sedan tid att göra annat. Det är nyckeln till det som fört mänskligheten framåt.” Hoppas nu bara framgången inte också tippar oss över kanten, genom den snabbt ökande klimatförändringen.
KOKBOK FÖR HJÄRNAN är en bra inspiration att lägga om kosten, inte bara för bättre hälsa utan också för mindre utsläpp av koldioxid inom matindustrin bl a. Vi behöver leva mer målinriktat, både för vår egen skull och för omgivningens.
Charlotte Erlanson-Albertsson
Ica Bokförlag 2009
”Eftersom vi lever allt längre är det viktigt att hålla hjärnan ung så länge som möjligt” står det på baksidan av den ganska tunna chockrosa boken med stor och tydlig vit text. En chockande färgsignal som det är svårt att värja sej mot!
Förväntningarna kommer inte på skam, även om recepten är enkla och knappast märkvärdiga på något sätt. De är inte menade att vara det heller, eftersom så många av oss yrkesarbetar. ”Hjärnan styr oss, den är oerhört stark och det vill vi att den ska vara. Men den ska styra oss åt rätt mat och rätt belöning.” Det är Erlanson-Albertssons målsättning med kokboken.
Det som framför allt är intressant är kommentarerna till de valda ingredienserna i recepten liksom i förordet och inledningen till de olika kapitlen. T ex en vanlig grötfrukost kombinerad med bär, keso och färsk juice, där det är viktigt att juicen är färskpressad, då den köpta kan innehålla en massa socker som man bara blir trött av. Att juicen ska vara grumlig, eftersom den då innehåller så mycket fler antioxidanter. Medan havregrynen ger lång mättnadskänsla och jämnt blodsockervärde.
Därför är boken en tillgång även för vana matlagare. Här får man viktiga kompletteringar till den kunskap man redan har. Samtidigt kan nybörjare använda boken med god behållning. Däremot är beskrivningen av tillvägagångssättet ibland i mest kortfattade laget.
Dagens måltider är sammanfattade i avdelningarna FRUKOST, LUNCH, MIDDAG och EFTERRÄTT. Dessutom tillkommer BAKAT. Motiveringarna är enkla och kärnfulla.
Frukost t ex: ”På morgonen klarar man av att vara nyttig, och vi behöver därför inte skämma bort oss med godisliknande frukostar. Att sitta i lugn och ro och känna sig nyttig är tillräckligt belönande.”
Eller Lunch: ”Lunchen är ett svårt kapitel.” Flera olika funktioner krockar med varann. Dessutom skiljer det sej mellan män och kvinnor. ”Män vill ha den lagade maten, kvinnor nöjer sig med en lättare måltid.”
Middagen däremot är dagens största måltid. Det är tillåtet att bli trött efter den. Därför passar det bra med efterrätt, ”som vi absolut bör äta. I det läget är blodsockervärdet ändå högt.”
Efterrätten motiveras så här: ”Huvudrätten har gjort oss sömniga och det är helt naturligt, eftersom mättnadssignaler fungerar som sömnmedel. Men vi vill orka lite till, eftersom det är dags för efterrätt. Det här är ett perfekt tillfälle att njuta.” En liten varning också: ”Om vi inte unnar oss att äta av det goda kan vi drabbas av ätstörningar. - - Belöningar är viktiga för att befria kroppen och hjärnan från stress, som annars bryter ner oss.”
Det är bara att beklaga att Kerstin Uvnäs Mobergs forskning om oxytocin inte nått fram här, för det är precis vad rådet gäller. Nämligen frisläppning av oxytocin genom att äta god och bra mat. Men det är en helt annan bok som jag tar upp så småningom.
Till slut inleds Bakat med dessa ord: ”Ordet kompis kommer från kum panis, någon jag delar bröd med.” Även här finns en varning. Mycket har hänt sedan stenåldern, inte minst odlingen av säd och det idag så vanliga siktade mjölet: ”Vad vi inte anpassat oss till är en total utrensning av fibrer och framställning av den rena stärkelsen i brödet. - - När skorpan på ett bröd är mjuk ska vi reagera, då det kan bero på tillsatser av mjukmedel eller socker. Vi behöver inte söta degen i så hög grad.”
De goda råden och kloka recepten åtföljs av underbart vackra och färgrika bilder tagna av Ann Lindberg. Det är viktigt att också äta med ögonen: ”Hjärnan behöver färgrik mat och stimulansen ska komma både från maten och från dryckerna” står det på baksidan av pärmen. Man blir verkligen sugen bara av att bläddra! Sen får man naturligtvis anpassa råden efter vad den egna magen tål. För min del får jag ju avstå från färsk frukt, färska grönsaker och lök i alla former, eftersom de är gasbildande.
Ur kapitlet Kort Näringslära citerar jag följande under Kolhydrater: ”Vi började med att äta frukt och övergick för två miljoner år sedan till stärkelserik föda av typen rotgrönsaker, föregångare till potatisen. Kokning behövdes för att göra stärkelsen tillgänglig.”
Visste du att det som skiljer människorna från övriga däggdjur är, att vi äter lagad mat. För våra närmaste släktingar aporna tar det i stort sett hela dan att äta färska blad och grönsaker. Och sen hinner de inte med nåt annat! Medan när vi människor lagar maten, ”äter vi koncentrerat under en till två timmar och får sedan tid att göra annat. Det är nyckeln till det som fört mänskligheten framåt.” Hoppas nu bara framgången inte också tippar oss över kanten, genom den snabbt ökande klimatförändringen.
KOKBOK FÖR HJÄRNAN är en bra inspiration att lägga om kosten, inte bara för bättre hälsa utan också för mindre utsläpp av koldioxid inom matindustrin bl a. Vi behöver leva mer målinriktat, både för vår egen skull och för omgivningens.
Etiketter: artikel
tisdag, juli 01, 2008
Nigella Lawson: FEST - Mat för högtid och kalas
NIGELLA LAWSON: FEST
Forum 2004
Nån gång i våras såg jag en repris av hennes matprogram. Jag kollade ’med ett öga’ eftersom jag sett rätt många vid det här laget. Men så gjorde hon plötsligt en vit chokladmousse på ett mycket enkelt och fiffigt sätt. Hon rörde ihop vit smält choklad med en massa vispgrädde, som hon blandat två äggvitor i. Sen vispade hon alltihop, hällde i dessertkoppar och ställde in i kylen. Men vilka var proportionerna?
Jag oroade mej inte utan gick in på www.recept.nu och letade igenom Nigellas samling. En liten varning fick jag i början – det var bara ett urval som presenterades – och ingenstans hittade jag den vita chokladmoussen med äggvita! Men hon har ju skrivit en rad böcker. En av dem gick på bokrean i år, mindes jag. Kunde man kanske låna? Jo, interurbant kunde jag få tag på just boken FEST - Mat för högtid och kalas. En vit chokladmousse bör ju höra till festsortimentet. Efter en tids väntan kom meddelande att boken kunde hämtas på biblioteket. Ingen liten sak! Stor, tung och tjock. Jag började läsa…
Mycket snart insåg jag att jag är en festprisse! Alla recept var så läckra och lockande. Jag har tydligen alla mina smaklökar i behåll… Det tog mej 1½ månad att läsa igenom allt, noga för att inte missa chokladreceptet och låneboken blev fylld av smala pappersremsor, som markerar favoritrecept som måste prövas och – naturligtvis – omarbetas, åtminstone räknas ner till hanterbara proportioner.
Det trevligaste med Nigella är, att hon skriver precis som hon pratar i TV-programmen. I inledningen till varje kapitel finns mycket information att hämta. Jag undrar t ex om inte den klassiska Yorkshire-pudding som brukar serveras till rostbiff helt enkelt är vår svenska ugnspannkaka gräddad i små formar? Den ugnspannkaka jag gör numera jäser upp på precis samma sätt! Tipset på s 198 (se bilden s 193 – som länge satte myror i huvudet på mej) att servera den som dessert med vispad grädde eller glass kommer jag absolut att pröva, när jag har min dotter på besök. Sirapen däremot får jag hitta på nån ersättning för. Hemlagad sylt kanske (med extra lite socker)? Eller flytande honung? Klicka på "Pannkaka".
Och jag kände igen mej själv! Just den här ’bloggar-stilen’ som jag tycker är nästan alltför vardaglig, kunde jag här se på pränt! Jag insåg att Nigella och jag är syskonsjälar – inte bara på smaklökarnas område. Till slut förstod jag att den här boken måste jag ha! Trots de nära 360 kronor den kostar. Jag vill kunna klottra in mina ändringar på plats!
Men receptet på vit chokladmousse med äggvita i vispgrädden hittade jag som sagt inte. Bara ”Vit Mockasås” på s 126 som kommer nånstans i närheten av det jag såg på TV. Det blir att pröva själv – och när jag gjort det kommer jag med receptet!
Nigella nämner ofta ”tröstmat” dvs något som är ljust och lättuggat, gärna lite sött och ljummet. Det får mej att misstänka att hon, liksom jag, egentligen har låg hormonprofil. Vi brukar vara läckergommar. Hon behöver också äta ofta och regelbundet tycks det. Matsäck i form av smörgås, om hon ska vara ute länge och ständig 'nattmat'. Recepten är däremot inte ett dugg anpassade till en låg hormonprofil. De innehåller genomgående vitt vetemjöl och en massa socker. Dessutom är de beräknade för fester med många personer. Jag äter sån här mat till vardags! Om man UNDVIKER ALLT VITT I MATEN går det att äta så här gott – till vardags! Utan att gå upp i vikt.
Mat ska vara god och snabblagad, precis som Nigella anser. Hennes bok FEST är verkligen en lycklig tilldragelse för mej. Det blir att räkna om, skära ner och experimentera. ”Anna Bergenström, släng dej i väggen!” skulle jag vilja utropa. Men det är orättvist! Det är faktiskt via henne (ANNAS MAT och VINTERNS GODA TING) som jag kommit så här långt i mitt matlagande, att jag kan uppskatta Nigellas finesser.
Forum 2004
Nån gång i våras såg jag en repris av hennes matprogram. Jag kollade ’med ett öga’ eftersom jag sett rätt många vid det här laget. Men så gjorde hon plötsligt en vit chokladmousse på ett mycket enkelt och fiffigt sätt. Hon rörde ihop vit smält choklad med en massa vispgrädde, som hon blandat två äggvitor i. Sen vispade hon alltihop, hällde i dessertkoppar och ställde in i kylen. Men vilka var proportionerna?
Jag oroade mej inte utan gick in på www.recept.nu och letade igenom Nigellas samling. En liten varning fick jag i början – det var bara ett urval som presenterades – och ingenstans hittade jag den vita chokladmoussen med äggvita! Men hon har ju skrivit en rad böcker. En av dem gick på bokrean i år, mindes jag. Kunde man kanske låna? Jo, interurbant kunde jag få tag på just boken FEST - Mat för högtid och kalas. En vit chokladmousse bör ju höra till festsortimentet. Efter en tids väntan kom meddelande att boken kunde hämtas på biblioteket. Ingen liten sak! Stor, tung och tjock. Jag började läsa…
Mycket snart insåg jag att jag är en festprisse! Alla recept var så läckra och lockande. Jag har tydligen alla mina smaklökar i behåll… Det tog mej 1½ månad att läsa igenom allt, noga för att inte missa chokladreceptet och låneboken blev fylld av smala pappersremsor, som markerar favoritrecept som måste prövas och – naturligtvis – omarbetas, åtminstone räknas ner till hanterbara proportioner.
Det trevligaste med Nigella är, att hon skriver precis som hon pratar i TV-programmen. I inledningen till varje kapitel finns mycket information att hämta. Jag undrar t ex om inte den klassiska Yorkshire-pudding som brukar serveras till rostbiff helt enkelt är vår svenska ugnspannkaka gräddad i små formar? Den ugnspannkaka jag gör numera jäser upp på precis samma sätt! Tipset på s 198 (se bilden s 193 – som länge satte myror i huvudet på mej) att servera den som dessert med vispad grädde eller glass kommer jag absolut att pröva, när jag har min dotter på besök. Sirapen däremot får jag hitta på nån ersättning för. Hemlagad sylt kanske (med extra lite socker)? Eller flytande honung? Klicka på "Pannkaka".
Och jag kände igen mej själv! Just den här ’bloggar-stilen’ som jag tycker är nästan alltför vardaglig, kunde jag här se på pränt! Jag insåg att Nigella och jag är syskonsjälar – inte bara på smaklökarnas område. Till slut förstod jag att den här boken måste jag ha! Trots de nära 360 kronor den kostar. Jag vill kunna klottra in mina ändringar på plats!
Men receptet på vit chokladmousse med äggvita i vispgrädden hittade jag som sagt inte. Bara ”Vit Mockasås” på s 126 som kommer nånstans i närheten av det jag såg på TV. Det blir att pröva själv – och när jag gjort det kommer jag med receptet!
Nigella nämner ofta ”tröstmat” dvs något som är ljust och lättuggat, gärna lite sött och ljummet. Det får mej att misstänka att hon, liksom jag, egentligen har låg hormonprofil. Vi brukar vara läckergommar. Hon behöver också äta ofta och regelbundet tycks det. Matsäck i form av smörgås, om hon ska vara ute länge och ständig 'nattmat'. Recepten är däremot inte ett dugg anpassade till en låg hormonprofil. De innehåller genomgående vitt vetemjöl och en massa socker. Dessutom är de beräknade för fester med många personer. Jag äter sån här mat till vardags! Om man UNDVIKER ALLT VITT I MATEN går det att äta så här gott – till vardags! Utan att gå upp i vikt.
Mat ska vara god och snabblagad, precis som Nigella anser. Hennes bok FEST är verkligen en lycklig tilldragelse för mej. Det blir att räkna om, skära ner och experimentera. ”Anna Bergenström, släng dej i väggen!” skulle jag vilja utropa. Men det är orättvist! Det är faktiskt via henne (ANNAS MAT och VINTERNS GODA TING) som jag kommit så här långt i mitt matlagande, att jag kan uppskatta Nigellas finesser.
Etiketter: artikel
onsdag, april 16, 2008
Blåbärspaj på campingen
Såg på "Sverige campar" på TV4+ häromdan. Det är intressant att ta del av en granngemenskap som man själv inte är van vid. Folk knyter kontakter, umgås och äter tillsammans.
Tydligen var det ett riktigt blåbärsår i somras. Ett äldre par hade plockat och gjort en paj som de frikostigt bjöd på. Närbilder på TV-rutan. Men - ??! Var inte pajen märkligt välbekant? Ett lager bär i botten och smultäcke av grahamsmjöl ovanpå. Mitt gamla recept? Var det möjligt?!!
Så enkel att göra. Den utgår från "Latmajas Pajdeg" i ANNAS MAT (Anna Bergenström) men är omgjord till smulpaj, för att det skulle gå snabbt. I TV hänvisade man till recept.nu, men där hade man i stället sin egen variant med utkavlad pajdeg och fyllning med jordgubbar. Tänk så mycket enklare min variant är att göra!
Klicka på 'Paj' så hittar du den där.
T o m lite vispgrädde hade de lagt på...
Tydligen var det ett riktigt blåbärsår i somras. Ett äldre par hade plockat och gjort en paj som de frikostigt bjöd på. Närbilder på TV-rutan. Men - ??! Var inte pajen märkligt välbekant? Ett lager bär i botten och smultäcke av grahamsmjöl ovanpå. Mitt gamla recept? Var det möjligt?!!
Så enkel att göra. Den utgår från "Latmajas Pajdeg" i ANNAS MAT (Anna Bergenström) men är omgjord till smulpaj, för att det skulle gå snabbt. I TV hänvisade man till recept.nu, men där hade man i stället sin egen variant med utkavlad pajdeg och fyllning med jordgubbar. Tänk så mycket enklare min variant är att göra!
Klicka på 'Paj' så hittar du den där.
T o m lite vispgrädde hade de lagt på...
Etiketter: artikel
lördag, september 29, 2007
BRITTS KOKBOK
Nu har jag träffat Britt, som jag presenterade när DD hade sitt reportage om henne i februari år och jag har fått hennes kokbok. Det är en praktisk liten utgåva med recepten i plastfickor som är samlade med två påsnitar i ryggen. Fritt att spilla och lätt att torka bort i matlagningen! Dessutom behändig i formatet, A5 = hälften av ett vanligt skrivpapper.
Britt börjar med att presentera sej själv och hur hon kom tillrätta med sin övervikt samt hur hon behåller sin nuvarande vikt och slipper åka 'bantnings-jojo'. Hon har tidigare varit med i Viktväktarna: "Men så fort man slutade, gick man ju upp igen!" konstaterar hon. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg.
Räddningen för Britt blev Bitten Jonssons Center i Hudiksvall. Där fick hon under fem dagar lära sej att inte äta socker, vitt mjöl och mjölkprodukter med laktos. Det sista har jag missat helt, eftersom jag har en dotter med laktosintolerans och själv slutade tidigt med att dricka mjölk, redan i skolan. Vanliga mjölkprodukter som innehåller laktos har vi helt enkelt inte hemma!
Naturligtvis är vanlig mjölk, färskost och fil en stor sockerkälla som i sin tur lurar oss att äta mer än vi behöver, eftersom socker ökar aptiten. Laktos kallas i dagligt tal för mjölksocker. Då förstår man bättre vad det handlar om! Det finns en hel sida, där Britt räknar upp namn på socker i olika former! Mycket bra när man ska läsa listan över ingredienser på matvarorna i affären.
Dessutom finns det många laktosfria produkter i dag, t ex VALIO som inte bara har mellanmjölk utan också matlagningsgrädde, vispgrädde, cème fraiche och yoghurt.
Jag påminner också om sötningsmedel som är precis lika farligt som socker. Britt äter inte ens fruktsocker och inte heller choklad! Räddningen för mej, när sockersuget sätter in.
På två år gick Britt ner 40 kg! Blev frisk och "har fått ett liv jag aldrig haft", som hon säjer själv. Men eftersom Britt är kokerska, dröjde det inte länge förrän hon började pröva egna recept. Hon betonar också hur viktigt det är att "vara spion i affärerna för väldigt många varor innehåller socker eller vitt mjöl" men att det också kommit fram många bra produkter på sistone.
En är KUNGSÖRNENS FULLKORNSVETEMJÖL MILT OCH LJUST, som är ett helvetemjöl av en ny vetesort som har ljusare skal än den gamla. Det gör att mjölet inte blir lika mörkt som graham och kan dessutom malas lika fint som vanligt mjöl. Det jäser lika bra som vitt vetemjöl och kan ersätta detta i bakrecepten. Jag ser fram emot det till nästa år, då jag verkligen ska baka semlor igen!
Britt påpekar också att ZETAS FULLKORNSPASTA är bättre än Kungsörnens, eftersom den innehåller mer fullkorn.
Hon ger tips om vad hon har i skafferiet och kylskåpet, ger riktlinjer för vad en bra frukost kan innehålla, liksom lunch, middag och kvällsmål. Sen är det fritt att komponera själv efter de mer än 30 recept hon presenterar. Där finns även exempel på muffins, glass, pizza, majonäs och inte minst pannkakor! Allt utan vitt vetemjöl och socker.
Äntligen kan jag få tunnpannkakor som jag ÄLSKAR och har SAKNAT SÅ LÄNGE! Britt har förverkligat en av mina högsta önskningar, sen jag började med min nya mathållning! Som Britt säjer själv: "Gräm dig inte över det du inte får äta, utan hitta dina tillåtna produkter och du skall se att du får äta en hel del gott."
Hon har en sida med några goda råd också, hur man undviker sina egna fallgropar och vad man tar till 'när det stora vemodet sätter in'.
Kokboken kostar 150kr, jag gissar att porto tillkommer om den ska sändas.
Britt håller också föreläsningar om den här kosten och har ett kontaktnät i Siljansområdet, där hon bor och arbetar.
Man kan mejla på britt.c.linden@tele2.se för frågor och beställning.
Britt börjar med att presentera sej själv och hur hon kom tillrätta med sin övervikt samt hur hon behåller sin nuvarande vikt och slipper åka 'bantnings-jojo'. Hon har tidigare varit med i Viktväktarna: "Men så fort man slutade, gick man ju upp igen!" konstaterar hon. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg.
Räddningen för Britt blev Bitten Jonssons Center i Hudiksvall. Där fick hon under fem dagar lära sej att inte äta socker, vitt mjöl och mjölkprodukter med laktos. Det sista har jag missat helt, eftersom jag har en dotter med laktosintolerans och själv slutade tidigt med att dricka mjölk, redan i skolan. Vanliga mjölkprodukter som innehåller laktos har vi helt enkelt inte hemma!
Naturligtvis är vanlig mjölk, färskost och fil en stor sockerkälla som i sin tur lurar oss att äta mer än vi behöver, eftersom socker ökar aptiten. Laktos kallas i dagligt tal för mjölksocker. Då förstår man bättre vad det handlar om! Det finns en hel sida, där Britt räknar upp namn på socker i olika former! Mycket bra när man ska läsa listan över ingredienser på matvarorna i affären.
Dessutom finns det många laktosfria produkter i dag, t ex VALIO som inte bara har mellanmjölk utan också matlagningsgrädde, vispgrädde, cème fraiche och yoghurt.
Jag påminner också om sötningsmedel som är precis lika farligt som socker. Britt äter inte ens fruktsocker och inte heller choklad! Räddningen för mej, när sockersuget sätter in.
På två år gick Britt ner 40 kg! Blev frisk och "har fått ett liv jag aldrig haft", som hon säjer själv. Men eftersom Britt är kokerska, dröjde det inte länge förrän hon började pröva egna recept. Hon betonar också hur viktigt det är att "vara spion i affärerna för väldigt många varor innehåller socker eller vitt mjöl" men att det också kommit fram många bra produkter på sistone.
En är KUNGSÖRNENS FULLKORNSVETEMJÖL MILT OCH LJUST, som är ett helvetemjöl av en ny vetesort som har ljusare skal än den gamla. Det gör att mjölet inte blir lika mörkt som graham och kan dessutom malas lika fint som vanligt mjöl. Det jäser lika bra som vitt vetemjöl och kan ersätta detta i bakrecepten. Jag ser fram emot det till nästa år, då jag verkligen ska baka semlor igen!
Britt påpekar också att ZETAS FULLKORNSPASTA är bättre än Kungsörnens, eftersom den innehåller mer fullkorn.
Hon ger tips om vad hon har i skafferiet och kylskåpet, ger riktlinjer för vad en bra frukost kan innehålla, liksom lunch, middag och kvällsmål. Sen är det fritt att komponera själv efter de mer än 30 recept hon presenterar. Där finns även exempel på muffins, glass, pizza, majonäs och inte minst pannkakor! Allt utan vitt vetemjöl och socker.
Äntligen kan jag få tunnpannkakor som jag ÄLSKAR och har SAKNAT SÅ LÄNGE! Britt har förverkligat en av mina högsta önskningar, sen jag började med min nya mathållning! Som Britt säjer själv: "Gräm dig inte över det du inte får äta, utan hitta dina tillåtna produkter och du skall se att du får äta en hel del gott."
Hon har en sida med några goda råd också, hur man undviker sina egna fallgropar och vad man tar till 'när det stora vemodet sätter in'.
Kokboken kostar 150kr, jag gissar att porto tillkommer om den ska sändas.
Britt håller också föreläsningar om den här kosten och har ett kontaktnät i Siljansområdet, där hon bor och arbetar.
Man kan mejla på britt.c.linden@tele2.se för frågor och beställning.
Etiketter: artikel
lördag, juli 28, 2007
Att äta kött
Livsmedelsverket ska komma med nya kostråd.
Tillsammans med Naturvårdsverket ska man väga miljö mot hälsa.
"Råden kommer att ta hänsyn till hur man ska välja mat för att den ska vara mer miljömässig." Förutom frukt och grönt, fisk och kött kommer även exempelvis godis, läsk och buteljerat vatten att ställas i relation till sin miljöpåverkan.
Det låter lovande!
Jordbruksverket har samtidigt kollat köttkonsumtionen och noterat att den ökat avsevärt, med 16kg från 1990 till 2005. Egentligen bör vi enligt Livsmedelsverkets nuvarande rekommendationer inte äta mer än 35kg magert kött per år. Det måste vara nötkött som avses. Det ger - om jag räknat rätt - knappt 1hg kött om dan! Så lite kött äter väl ingen?
Jag vill absolut minnas att Konsums kundkalender i början av det här året hade ett tallriksdiagram, där man kunde se de rätta proportionerna mellan Bas (potatis, ris, makaroner), Grönsaker och Sovel (kött, fisk, fågel). Tidigare har tallriken varit delad i tre lika stora delar, men i år var soveldelen nerminskad till en femtedel!
Egentligen ligger de här nya riktlinjerna helt i min smak, särskilt vad gäller nötkött. Med tanke på hur nötboskap föds upp nu för tiden, innehåller nötkött knappast något alls av det viktiga Omega 3 vi behöver - inte minst för hjärnans skull. Jag skrev om detta redan förra sommaren: "Goda skäl att avstå från nötkött" 8 augusti 2006.
Om folk visste hur dåligt nötkött är för kroppen!
Hur mycket bättre det är att äta lamm t ex och vilt, när man kan få tag på det.
Och varför måste man ÄTA SEJ MÄTT PÅ KÖTT? Är det coolt? Eller bara enkelt?
Det är verkligen ödets ironi att vår stora aptit på nötkött nu hotar hela planetens existens. Men jag har väl sett hur priserna på framför allt nötkött har minskat, medan grönsaker och rotsaker faktiskt gått upp. Sambandet är mycket enkelt. När folk måste snåla går man över till billigare råvaror. Men då ökas priset på dessa och det blir allt svårare att klara hushållsekonomin.
Hoppas nu bara att de yttre miljöhänsynen också kan förbättra den inre miljön hos var och en av oss.
Tillsammans med Naturvårdsverket ska man väga miljö mot hälsa.
"Råden kommer att ta hänsyn till hur man ska välja mat för att den ska vara mer miljömässig." Förutom frukt och grönt, fisk och kött kommer även exempelvis godis, läsk och buteljerat vatten att ställas i relation till sin miljöpåverkan.
Det låter lovande!
Jordbruksverket har samtidigt kollat köttkonsumtionen och noterat att den ökat avsevärt, med 16kg från 1990 till 2005. Egentligen bör vi enligt Livsmedelsverkets nuvarande rekommendationer inte äta mer än 35kg magert kött per år. Det måste vara nötkött som avses. Det ger - om jag räknat rätt - knappt 1hg kött om dan! Så lite kött äter väl ingen?
Jag vill absolut minnas att Konsums kundkalender i början av det här året hade ett tallriksdiagram, där man kunde se de rätta proportionerna mellan Bas (potatis, ris, makaroner), Grönsaker och Sovel (kött, fisk, fågel). Tidigare har tallriken varit delad i tre lika stora delar, men i år var soveldelen nerminskad till en femtedel!
Egentligen ligger de här nya riktlinjerna helt i min smak, särskilt vad gäller nötkött. Med tanke på hur nötboskap föds upp nu för tiden, innehåller nötkött knappast något alls av det viktiga Omega 3 vi behöver - inte minst för hjärnans skull. Jag skrev om detta redan förra sommaren: "Goda skäl att avstå från nötkött" 8 augusti 2006.
Om folk visste hur dåligt nötkött är för kroppen!
Hur mycket bättre det är att äta lamm t ex och vilt, när man kan få tag på det.
Och varför måste man ÄTA SEJ MÄTT PÅ KÖTT? Är det coolt? Eller bara enkelt?
Det är verkligen ödets ironi att vår stora aptit på nötkött nu hotar hela planetens existens. Men jag har väl sett hur priserna på framför allt nötkött har minskat, medan grönsaker och rotsaker faktiskt gått upp. Sambandet är mycket enkelt. När folk måste snåla går man över till billigare råvaror. Men då ökas priset på dessa och det blir allt svårare att klara hushållsekonomin.
Hoppas nu bara att de yttre miljöhänsynen också kan förbättra den inre miljön hos var och en av oss.
Etiketter: artikel
måndag, februari 19, 2007
Allt som är vitt i maten: socker och mjöl
Dalademokraten hade ett reportage onsd 14 februari i år om Britt Lindén i Leksand som gick ner 40 kilo på två år och därefter lyckats hålla vikten. Hon har hittills bara ökat 3 kilo. Så här säjer hon till Mats Rönnblad, DD:
"Nu tar jag fajten varje dag mot allt som är vitt i maten: socker och mjöl."
Man skulle kunna lägga till vitt ris också, men Britt kanske inte äter det.
Hon arbetar med en receptsamling för folk som vill gå ner i vikt och berättade om den på Green Hotel (i Leksand får man förmoda) på torsdagen efter DD:s intervju.
Många skriver receptböcker för en rad olika målgrupper, så vad är så märkvärdigt med Britts receptsamling? Jo, hon intresserar sej för vitt vetemjöl, en lovvärd insats!
Det vita vetemjölet är sorgligt förbisett i matdebatten och utgivningen av receptböcker, något jag försöker råda bot på i min matblogg. Därför ska det bli intressant att så småningom få se hur Britt löser sitt problem.
Tyvärr kunde jag inte ta mej till Green Hotel. Jag har inte tillgång till bil, vilket är ett måste i de här trakterna om man vill ta sej nånstans. Busstrafiken är inte särskilt välutvecklad här i glesbygden.
Den som vill veta mera om Britt Lindén och hennes receptsamling kan kanske höra av sej till mats.ronnblad@daladem.se och fråga honom.
"Nu tar jag fajten varje dag mot allt som är vitt i maten: socker och mjöl."
Man skulle kunna lägga till vitt ris också, men Britt kanske inte äter det.
Hon arbetar med en receptsamling för folk som vill gå ner i vikt och berättade om den på Green Hotel (i Leksand får man förmoda) på torsdagen efter DD:s intervju.
Många skriver receptböcker för en rad olika målgrupper, så vad är så märkvärdigt med Britts receptsamling? Jo, hon intresserar sej för vitt vetemjöl, en lovvärd insats!
Det vita vetemjölet är sorgligt förbisett i matdebatten och utgivningen av receptböcker, något jag försöker råda bot på i min matblogg. Därför ska det bli intressant att så småningom få se hur Britt löser sitt problem.
Tyvärr kunde jag inte ta mej till Green Hotel. Jag har inte tillgång till bil, vilket är ett måste i de här trakterna om man vill ta sej nånstans. Busstrafiken är inte särskilt välutvecklad här i glesbygden.
Den som vill veta mera om Britt Lindén och hennes receptsamling kan kanske höra av sej till mats.ronnblad@daladem.se och fråga honom.
Etiketter: artikel
torsdag, augusti 24, 2006
Olika matvanor
Augustinumret av LIFE-butikernas reklamblad har just kommit. Jag bläddrar gärna igenom tidskriften och tar del av de senaste rönen kring de produkter som presenteras.
Redan på s 2 hittar jag en intressant notis. Jag citerar:
"Älskade mat
Att kvinnor gärna botar deppighet med sötsaker är ingen nyhet. När kvinnor behöver tröstmat är det gräddglass som gäller. Män väljer hellre en saftig köttbit och äter sin 'tröstmat' när de mår som allra bäst. Mat med färre kalorier förstärker positiva känslor. Fett och sötsaker dämpar negativa känslor. Vi har alla ett speciellt förhållande till maten vi äter."
Ja, där känner man ju igen sej! Gräddglassen ligger nära, särskilt när man har låg hormonprofil. Men varför äter män och kvinnor så olika? Beror det enbart på fysiska skillnader? Att vi kvinnor har tjockare underhudsfett än män? Beror det bara på det biologiska arvet - eller kan något annat också spela in?
Varför behöver vi kvinnor tröstäta i så mycket större utsträckning än män? För att vi är så mycket mera känslosamma/hysteriska - eller för att vi fostras till det? Eller kan det vara ytterligare något annat? Kanske samhällets allmänna uppfattning om kvinnor som grupp påverkar oss att 'tröstäta'?
Hur ser man i allmänhet på kvinnor och hur ser vi på oss själva som kvinnor? På s 18 i samma skrift blir en 38-årig kvinna intervjuad om sin artrit som hon haft sedan tonåren. Artikeln inleds så här:
" - Det började med att högerhanden värkte när jag skrev långa prov. När jag sökte läkare trodde de att det handlade om att jag var skoltrött och ville slippa proven. Men jag har alltid älskat att studera och först flera år senare, när smärtan spridit sig till knän, axlar och fotleder, blev jag trodd, berättar Harriet."
Ja, är det inte så här det går till? När kvinnor påpekar att något är fel på dem, så är det bara pjoskighet eller hypokondri (med ett fint ord). Jag kommer ihåg när vi hade flyttat ifrån vårt hus (på grund av sjukdom i familjen) in till det lilla samhället. Jag hade ont i mina höfter redan då och gått sjukskriven en tid, men nu blev jag friskförklarad och skulle rehabiliteras av Arbetsförmedlingen. Jag valde en kortare utbildning i Windows.
Så småningom när jag fick ett tidsbegränsat beredskapsarbete där datahantering ingick, började jag få yrsel. Det hade jag haft redan tidigare i samband med gåtfull huvudvärk, som jag fått stolpiller mot. Men nu blev yrseln nästan sammanhängande. Vad sa den äldre manlige läkaren på vårdcentralen då? Jo, han förklarade det raskt på det här sättet: "Det är oron för er osäkra ekonomiska situation som tar sej det här uttrycket." Hade han nån utbildning i psykologi? Nej.
Några år senare fick jag äntligen en synundersökning i samband med arbetsprövning av min ledartros. Det visade sej att jag hade parallellseende och behövde prismaglasögon för att kunna arbeta vid en dator. Ytterligare några år därefter kom det fram, att jag har en gammal whiplashskada som också den ger yrsel. Nu går jag på behandling hos sjukgymnast en gång i veckan.
Så här behandlas alltså vi kvinnor när vi söker vård för olika krämpor - som mindre vetande. Detta är den attityd samhället har mot den del av befolkningen som faktiskt utgör majoriteten i Sverige! Är det någon som undrar nu över skillnaden i mäns och kvinnors ätbeteende? Är det underligt att så många kvinnor behöver tröstäta? Är det inte dags att samhället ändrar attityd till kvinnor?
Hur gick det för Harriet? Jodå, hon började äta Helaflex (det ska jag också pröva faktiskt) och efter två månader ungefär kom förändringen som hon upplevde så här:
" Hon tränar aerobics och step-up, men tidigare har hon aldrig vågat ta i som hon gör nu utan har tvingats hålla igen. Även vardagssysslorna går lättare. Att dammsuga och klippa gräsmattan har gått om hon stålsatt sig, men efteråt har värken och tröttheten varit plågsam. Idag är det inget problem."
Åter känner jag igen mej; att inte orka samt smärtan efteråt, då man ångrar att man tog i. Men jag har gjort som min mamma (hon var folkskollärare och levde för sitt arbete!), jag har lagt ut de sysslor jag inte orkar/klarar av på entreprenad till min familj. Men jag undrar förstås om det fortfarande är Harriet som klipper gräsmattan och dammsuger eller får mannen och de pigga sönerna nån chans till det numera? Det kan de må bra av! Är inte hemmajobbet något man ska dela på och ska man (män) inte också sköta sin egen personservice? Det här diskuterade vi redan på 60-talet.
Undra på att vi kvinnor blir utslitna - och att vi tröstäter!
Men gör något åt saken! Skaffa SLUT PÅ SOCKERSUGET av Kathleen DesMaisons (ISBN 91-37-12242-8, Forum 2003). Läs och lär dej äta rätt, så kommer du så småningom att själv kunna göra något åt orättvisorna i samhället!
Redan på s 2 hittar jag en intressant notis. Jag citerar:
"Älskade mat
Att kvinnor gärna botar deppighet med sötsaker är ingen nyhet. När kvinnor behöver tröstmat är det gräddglass som gäller. Män väljer hellre en saftig köttbit och äter sin 'tröstmat' när de mår som allra bäst. Mat med färre kalorier förstärker positiva känslor. Fett och sötsaker dämpar negativa känslor. Vi har alla ett speciellt förhållande till maten vi äter."
Ja, där känner man ju igen sej! Gräddglassen ligger nära, särskilt när man har låg hormonprofil. Men varför äter män och kvinnor så olika? Beror det enbart på fysiska skillnader? Att vi kvinnor har tjockare underhudsfett än män? Beror det bara på det biologiska arvet - eller kan något annat också spela in?
Varför behöver vi kvinnor tröstäta i så mycket större utsträckning än män? För att vi är så mycket mera känslosamma/hysteriska - eller för att vi fostras till det? Eller kan det vara ytterligare något annat? Kanske samhällets allmänna uppfattning om kvinnor som grupp påverkar oss att 'tröstäta'?
Hur ser man i allmänhet på kvinnor och hur ser vi på oss själva som kvinnor? På s 18 i samma skrift blir en 38-årig kvinna intervjuad om sin artrit som hon haft sedan tonåren. Artikeln inleds så här:
" - Det började med att högerhanden värkte när jag skrev långa prov. När jag sökte läkare trodde de att det handlade om att jag var skoltrött och ville slippa proven. Men jag har alltid älskat att studera och först flera år senare, när smärtan spridit sig till knän, axlar och fotleder, blev jag trodd, berättar Harriet."
Ja, är det inte så här det går till? När kvinnor påpekar att något är fel på dem, så är det bara pjoskighet eller hypokondri (med ett fint ord). Jag kommer ihåg när vi hade flyttat ifrån vårt hus (på grund av sjukdom i familjen) in till det lilla samhället. Jag hade ont i mina höfter redan då och gått sjukskriven en tid, men nu blev jag friskförklarad och skulle rehabiliteras av Arbetsförmedlingen. Jag valde en kortare utbildning i Windows.
Så småningom när jag fick ett tidsbegränsat beredskapsarbete där datahantering ingick, började jag få yrsel. Det hade jag haft redan tidigare i samband med gåtfull huvudvärk, som jag fått stolpiller mot. Men nu blev yrseln nästan sammanhängande. Vad sa den äldre manlige läkaren på vårdcentralen då? Jo, han förklarade det raskt på det här sättet: "Det är oron för er osäkra ekonomiska situation som tar sej det här uttrycket." Hade han nån utbildning i psykologi? Nej.
Några år senare fick jag äntligen en synundersökning i samband med arbetsprövning av min ledartros. Det visade sej att jag hade parallellseende och behövde prismaglasögon för att kunna arbeta vid en dator. Ytterligare några år därefter kom det fram, att jag har en gammal whiplashskada som också den ger yrsel. Nu går jag på behandling hos sjukgymnast en gång i veckan.
Så här behandlas alltså vi kvinnor när vi söker vård för olika krämpor - som mindre vetande. Detta är den attityd samhället har mot den del av befolkningen som faktiskt utgör majoriteten i Sverige! Är det någon som undrar nu över skillnaden i mäns och kvinnors ätbeteende? Är det underligt att så många kvinnor behöver tröstäta? Är det inte dags att samhället ändrar attityd till kvinnor?
Hur gick det för Harriet? Jodå, hon började äta Helaflex (det ska jag också pröva faktiskt) och efter två månader ungefär kom förändringen som hon upplevde så här:
" Hon tränar aerobics och step-up, men tidigare har hon aldrig vågat ta i som hon gör nu utan har tvingats hålla igen. Även vardagssysslorna går lättare. Att dammsuga och klippa gräsmattan har gått om hon stålsatt sig, men efteråt har värken och tröttheten varit plågsam. Idag är det inget problem."
Åter känner jag igen mej; att inte orka samt smärtan efteråt, då man ångrar att man tog i. Men jag har gjort som min mamma (hon var folkskollärare och levde för sitt arbete!), jag har lagt ut de sysslor jag inte orkar/klarar av på entreprenad till min familj. Men jag undrar förstås om det fortfarande är Harriet som klipper gräsmattan och dammsuger eller får mannen och de pigga sönerna nån chans till det numera? Det kan de må bra av! Är inte hemmajobbet något man ska dela på och ska man (män) inte också sköta sin egen personservice? Det här diskuterade vi redan på 60-talet.
Undra på att vi kvinnor blir utslitna - och att vi tröstäter!
Men gör något åt saken! Skaffa SLUT PÅ SOCKERSUGET av Kathleen DesMaisons (ISBN 91-37-12242-8, Forum 2003). Läs och lär dej äta rätt, så kommer du så småningom att själv kunna göra något åt orättvisorna i samhället!
Etiketter: artikel
